Kvalitet och konsveringsgrad

Av Kjell Holmberg

När det gäller mynt gäller samma ekonomiska lagar som för alla andra varor. Priset bestäms av tillgång och efterfrågan. Detta leder naturligtvis till att sällsynta mynt blir dyrare än vanliga. Mycket viktigt för värdet är också myntets kvalité, eller konserveringsgrad. Härmed avses hur slitet myntet är. Det finns flera skalor där ena ytterligheten är ett helt perfekt mynt, i samma skick som när det tillverkades, och den andra ytterligheten är ett nästan helt utslitet mynt som nätt och jämnt kan identifieras, Det förstnämnda är naturligtvis mycket ovanligt när det gäller äldre mynt, och sådana exemplar betingar därför betydligt högre pris än mera slitna exemplar.

Det är värt att betona att detta med kvalitet inte är någon exakt vetenskap, utan en bedömningssak. Detta leder naturligtvis också till att olika personer kan ha något olika uppfattning om ett mynts kvalité. En säljare överskattar gärna sitt mynts kvalité, medan det ligger i en köpares intresse att vara hårdare i sin bedömning. Enda sättet att lära sig detta är att själv handskas med de mynt man avser att samla. Övning ger färdighet, och man får räkna med att spendera lite "lärpengar" initialt.

Med jämna mellanrum dyker det upp förslag till nya och "förbättrade" kvalitetsbedömningar. Den gamla "Appelgrenska" skalan 0, 01, 1+, 1 , 1?, 2 är dock så inarbetad att dessa försök nog är dömda att misslyckas. SNF försökte för några år sedan introducera en tiogradig skala 1-10, men detta misslyckades, och man har nu återgått till den Appelgrenska.

Det finns också en tendens till att försöka klassa mycket välbevarade mynt mera noggrant. Man delar upp intervallet mellan 01 (som man t.ex. kallar 90) och 0 (som man t.ex. kallar 100) i 10 steg. Att objektivt skilja på en 95 och en 96 torde dock inte låta sig göras, och resonemanget är intressant bara för moderna präglingar, som ju faktiskt inte är speciellt historiskt intressanta. Äldre mynt förekommer knappast i dessa kvalitéer.

Appelgrens skala, som fortfarande är den mest använda, har följande grader:
0	Perfekt och ocirkulerat exemplar utan något som helst spår av slitage.
01	Mycket vackert exemplar med mycket lätt slitage på upphöjda detaljer.
1+	Vackert exemplar med lätt slitage.
1	Normalslitet, men fortfarande tydligt ex.
1?	Hårt slitet exemplar, fortfarande fullt identifierbart.
2	Mycket hårt slitet ex, med stora delar av prägeln borta. Fortfarande dock identifierbart, ibland dock med möda.
3	I stort sett blankslitet ex. Brukar också kallas "ett synnerligen dåligt ex". Denna kvalité används sällan, då endast extremt sällsynta mynt är intressanta i denna kvalité.

Slitaget är individuellt för varje mynttyp och att lära sig denna klassning kräver tid och att man själv hanterar mynten. Lämpligt är t.ex. att studera välkända firmors auktionskataloger som kan ge en viss vägledning.

Mellankvaliteter anges normalt med snedstreck eller med "á". T.ex. så kan ett mynt med en kvalité mellan 1+ och 01 anges som 1+á01 eller 1+/01. Om myntets åtsida och frånsida håller olika kvalité så brukar man ange detta med parenteser på följande sätt: 1+)(01 som betyder att myntets åtsida håller 1+ medan frånsidan är 01.

Skador påverkar inte direkt slitagebedömningen, men naturligtvis värdet. Det är rekommendabelt att explicit kommentera skador, t.ex. "1+, repor på frånsidan.", "mindre kantskada, annars 01." etc. Vissa sätter skadade mynts kvalitetsangivelse inom parentes: "(1+) repor på frånsidan"

Trots att många rekommenderar att endast exemplar i toppkvalitet bör samlas, så bör nybörjaren ta sådana påståenden med en viss försiktighet. Ett mynts historiska värde är naturligtvis oberoende av myntets skick. Dock är det ju trevligare att ha ett välbevarat mynt att visa upp än ett fult och hårt slitet. Driv dock inte kvalitetshysterin för långt. Se hellre till myntets helhetsintryck, som ju också styrs av centrering, hur väl utpräglat myntet är, präglingsskador, patina etc. Kom ihåg att många intressanta äldre mynt helt enkelt inte kan förvärvas i toppkvalitet!