Galvanokopia

Galvanokopior har en myntyta som är väldigt trogen originalet. För att skilja en galvanokopia från ett äkta mynt tittar man på randen. En tunn längsgående skarv på randen visar att det är två sammanfogade halvor.

Tekniken bakom galvanoplastik beskrevs av Hybert Hydman och Eric Norgren i SNT 1990, nummer 4 och 5.

Nedanstående text publicerades i auktionskatalogen Misab2 i anslutning till provmyntet.
Författare var Jan-Olof Björk.

Av denna provmyntstyp existerar ett antal försåtliga galvanokopior. Som vanligt är det myntens rand man skall studera. Falsarierna avslöjas bl.a. genom en tunn längsgående skarv på randen efter två sammanfogade halvor. Vidare saknas några av de inre ekollonen i eklövskransen. Det tycks som om K. E. Schmitz exemplar som såldes i Zürich 1990, nr 1843, har utgjort original för kopiorna. På detta mynt lägger vi märke till ett kännetecknande plantsfel i åtsidans fält klockan 16 som också finns på samtliga galvanokopior. Jfr t.ex. B. Ahlström auktion 64, nr 694, vilket undandrogs försäljning. Det kan i sammanhanget vara intressant att notera, att galvanokopior av denna provmyntstyp förekom i handeln redan år 1900. Då såldes nämligen storsamlaren och sedermera Karl XI-kännaren I. A. Bonniers "rikhaltiga samling" av svenska koppar- och plåtmynt på D. Holmbergs auktion 48. Under nr 707 anges "galv. copia". En fråga återstår; lyckades Bonnier aldrig införliva ett äkta exemplar och tvingades lägga en galvanokopia i samlingen eller blev han lurad?