In English   I   Webbkarta   I   Om webbplatsen

2020-03-24

 

Merovingerna, mynten och valkyrian

Av Lennart Castenhag

Merovingerna var ett folk som expanderade sitt rike på 500-talet och lade under sig ett område som i stort sett motsvaras av dagens Frankrike. Den merovingiske kungen Klodvig I hyllas därför av det franska folket som en urtida landsfader.

Den merovingiska dynastin hade etablerat sig på 300-talet strax söder om Rhen nära flodens utlopp i Nordsjön. I takt med att västromerska riket försvagades bredde merovingerna ut sig genom att lägga under sig omkringliggande folkstammar. När västromerska riket kollapsade i mitten av 400-talet hade merovingernas maktområde expanderat rejält.

Merovingernas utbredning cirka 482.



Klodvig I

Klodvig I av den merovingiska dynastin kom till makten år 481 och han gick ur tiden år 511. Han lade under sig ett område som nästan motsvarade dagens Frankrike, och han är därför en betydande person för fransmännen. Man kan säga att Klodvig I är för det franska folket vad Gustav Vasa är för oss.

Klodvig I, kung av det merovingiska Frankerriket, lade under sig ett område som i stort sett motsvarade dagens Frankrike utom Burgund som erövrades av merovingerna år 533 samt några små områden i öster och söder som erövrades år 537.


Klodvig I konverterade till den katolska läran och med kristendomen vann skriftspråket insteg i riket. Klodvig lät nedteckna sitt lands lagar på latin med kommentarer på frankernas språk i marginalerna.

Under sin livstid gjorde Klodvig sina söner till medregenter enligt följande:

Theoderik I (487-534) Reims med omnejd samt östra delen av Akvitanien.
Chlodomer (495-524) Orléans med omnejd.
Childebert I (496-558) Paris med omnejd.
Chlotar I (497-561) Soissons med omnejd samt västra delen av Akvitanien.

Klodvigs fördelning av det merovingiska Frankerriket på sina söner. I mitten av 500-talet blev även Burgund en del av det merovingiska Frankerriket.


År 511 gick Klodvig I ur tiden och sönerna tog vid inom sina respektive kungariken. År 558 hade alla sönerna avlidit utom Chlotar I som därmed blev kung över hela det merovingiska Frankerriket.

Chlothar I (497-561) som skulptur i Musée de Soissons.



Förenklat släktträd för de merovingiska kungarna från Chlothar I till Chlothar II.





Radegund, drottning och helgon



Radegund var född i Thüringen, där hennes far varit kung. Efter ett för thüringarna katastrofalt krig mot frankerna i början av 530-talet fördes hon västerut som krigsbyte och förmäldes med kung Chlothar I. Det förefaller inte ha varit något lyckligt äktenskap. Chlothar hade gjort sig skyldig till massakrer på thüringar, och även efter giftermålet med Radegund lät han mörda hennes bror.

St Radegund of Poiters

Radegund har själv efterlämnat ett långt poem där hon inför Gud och en i Konstantinopel boende kusin klagar över det onda öde som drabbat henne till följd av frankerkungarnas lust för krig och mord. Historieskrivaren Gregorius av Tours meddelar lakoniskt att Radegund tog sin tillflykt till Gud, och vi vet av andra källor att hon officiellt vigdes till nunna av en biskop. Efter några år slog hon sig ned i Poitiers för att ägna återstoden av livet åt ett nyinstiftat kloster.

Kort tid efter sin död blev Radegund föremål för två biografier, dels en skrift av kyrkomannen och poeten Venantius Fortunatus, dels en skrift av nunnan Baudonivia. Båda kände Radegund personligen.

Dick Harrison            
Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet
den 23 mars 2020 under rubriken
Biografier om kvinnor − ett bortglömt projekt




Brunhild − en maktens kvinna "valkyrian"

Chlothar I:s fyra söner delade upp det merovingiska Frankerriket mellan sig. Bittra fejder inom släkten uppstod med de bägge svägerskorna Brunhild och Fredegund i centrum. Brunhild har särskilt intresserat eftervärlden som en maktkvinna med hårda nypor. Hon har också varit förebild för Wagners valkyria Brünnhilde i hans musikdramatiska verk Nibelungens ring.

Om du vill läsa om Brunhild, klicka   här >>

Fejden ledde till att släktens medlemmar tog död på varandra undan för undan. Ensam kvar stod Chlothar II som kunde ena det sargade riket år 613.


 
Chlothar II (584-629) enligt en medeltida miniatyrmålning.

Källa: Biblioteque Nationale de France.
Chlothar II (584-629) enligt en målning (här spegelvänd) från 1837 av okänd konstnär. Målningen hänger idag i Musée historique de Versailles.                 Källa: Wikimedia




Merovingernas sista tid

På 600-talet, efter det att Chlothar II hade gått ur tiden, försvagades den merovingiska kungamakten. Kungarna hade blivit marionetter (roi fainéant) under sina rikshovmästare (major domus). En av de mer dugliga rikshovmästarna, Karl Martel (Karl Hammaren), var de facto det merovingiska Frankerrikets regent under åren 718-741. Han efterträddes av sonen Pippin "den lille" och under hans tid som rikshovmästare avsattes den siste merovingiske kungen Childerik III år 751. Pippin "den lille" valdes till frankernas kung och därmed var det slut på den merovingiska epoken och Frankerriket hade gått in i den karolingiska epoken[1].

Ett vanligt påstående är att de merovingiska kungarna var långhåriga och att de inte kunde regera sitt rike med kort hårt. Huruvida det finns någon sanningshalt i påståendet kan inte beläggas. I varje fall kan man inte av de samtida skulpturerna se att de merovingiska kungarna skulle ha längre hår än andra kungar vid samma tid. Inte heller mynten visar att kungarna var onormalt långhåriga. Nedan visas en målning som visar hur den siste merovingiske kungen, Childerik III, fick sitt hårt kortklippt efter det att han hade blivit avsatt.

Håret på den avsatte merovingiske kungen Childerik III klipps.
Målning av Evariste-Vital Luminais från slutet av 1800-talet.
Källa: Wikimedia Commons



De merovingiska mynten

De merovingiska mynten är ett spännande samlarområde därför att det finns så många av dem, men varje enskild mynttyp är antingen sällsynt eller unik. Av den anledningen betingar dessa mynt tämligen höga priser i inköp.

Standardverket Medieval European Coinage, volym 1, har ett kapitel om de merovingiska mynten, men är långt ifrån heltäckande på området.

Ett mer heltäckande standardverk är Description generale des monnaies merovingiennes av A de Belfort i fem volymer som utkom under åren 1892-95.

Ett tredje standardverk är Les monnaies merovingiennes av Maurice Prou från 1892.

En ny förteckning med högupplösta bilder av god kvalitet skulle vara trevligt, men det verkar som vi får hålla till godo med Belforts böcker, som finns i nytryck med kommentar av Georges Depeyrot.

Det var inte ovanligt att merovingernas mynt var långlivade (immobilisering), dvs stamparna för myntprägling återanvändes av en efterföljande kung, ibland av flera efterföljande kungar.


Exempel på merovingiska guldmynt

Merovingerna lät prägla guldmynt i nominalerna solidus och tremissis. Det gick tre tremissis på en solidus enligt myntordningen i Rom, och merovingerna följde denna praxis.

Klicka på mynten för att få mer information.

Klodvig I - Chlothar I,
Tremissis 481-560.
Guntram
Tremissis  c.561-580.
Guntram − Theoderik II
Solidus 561-613.
Guntram − Theoderik II ?
Tremissis c.580-600.
Chlotar I
Solidus  c.600-620.
Biskopsprägling
Tremissis  c.620-640.
Staden Banassac
Tremissis  c.620-640.
Staden Quentovic
Tremissis  660-675.




Exempel på merovingiska silvermynt

På 600-talet avtog präglingen av guldmynt och silvermynten blev vanligare. De merovingiska silvermynten är inte lika välpräglade som guldmynten. Vanligtvis var det denier som präglades.

Klicka på mynten för att få mer information.

Childebert I,
Pyttelitet silvermynt,
511-558.
Chlothar I,
Denier, 558-561.
Childerik II - Klodvig IV ?,
Denier, c.670-696.
Theoderik III - Childerik III ?,
Denier, c.675-c.750.
Childebert III - Childerik III ?,
Denier, c.700-c.750.
Childebert III - Chilperik II ?,
Denier, c.700-c.725.
Anonym biskop
Denier, c.700-c.725.
Anonym myntherre, Bourges.
Denier, c.700-c.725.
Staden Bâle (nuv. Basel)
Denier, c.725-750.




Exempel på merovingiska koppar/bronsmynt

De merovingiska koppar- och bronsmynten är tämligen sällsynta. Anledningen kan vara att de präglades i mindre upplagor än silvermynten. Merovingerna regerade under en tid då naturahushållning och byteshandel gällde på landsbygden. Monetariseringen hade således inte riktigt kommit igång på landsbygden.

Klicka på mynten för att få mer information.

Childebert I,
Kopparmynt,
511-558.
Anonym biskop
Bronsmynt,
årtal okänt.




Sammanfattning

Det merovingiska Frankerriket hade sin storhetstid från slutet av 400-talet till slutet av 600-talet. Därefter fick de merovingiska kungarna en allt svagare ställning och riket styrdes huvudsaklingen av rikshovmästaren. Till slut avsattes kungen och rikshovmästaren Pippin "den lille" valdes till Frankernas kung. Därmed hade Frankerriket gått in i den karolingiska epoken.



Grafik av författaren


Fotnot

[1] Det var Karl Martel som lade grunden till den karolingiska dynastin. Han var far till Pippin "den lille" som var far till Karl "den store". Det kan kanske väcka uppseende att den lille var far till den store, men "den lille" behöver inte syfta på fysisk storlek. Det kan lika gärna syfta på att det hade funnits någon före honom i hans ställning med samma namn, exempelvis hans farfar.

Pippin av Herstal var rikshovmästare under åren 680-714. Han var far till och efterträddes av Karl Martel som var far till Pippin "den lille".


Referenslitteratur
− Philip Grierson and Mark Blackburn. Medieval European Coinage. Vol 1.
    Cambridge 1986
− Ian Wood. The Merovingian Kingdoms 450-751. 1994


Relaterade artiklar

Brunhild av Austrasien.  Se här >>

Dokumenthistorik
2020-03-24   Kompletterat med en AR Denier från Bourges, samt en notis om kung Clothars hustru Radegund som helgonförklarades efter sin död.
2020-01-19   Dokumentet skapat




          Senast uppdaterad 2024-03-21           Copyright © 1996-2024           Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm           tel 08 - 667 55 98