2013-10-03
Av Kjell Holmberg
Om du vill se listan med referenslitteratur. Klicka
här >>
Efter att Magnus Erikssons avsättning erbjuds den svenska kungakronan till hertig Albrekt d.y. av Mecklenburg. Inte så märkligt som det kan tyckas, då hertigens mor var syster till Magnus, och Albrekt var således av kungligt svenskt blod. Utan att gå in på det ganska komplexa politiska maktspelet under de kommande åren kan man bara konstatera att 1389 hade de svenska stormännen fått nog av Albrekt och hans styre, och de vänder sig då till drottning Margareta av Danmark för att få Albrekt avsatt. Albrekt besegras av Margaretas styrkor, och han tillfångatas och fängslas. Sverige regeras nu av drottning Margareta − en av den nordiska medeltidens mest betydelsefulla regenter. Bl.a. tar hon initiativ till de s.k. Kalmarunionen. Margareta regerar så Sverige fram till 1396, då hon låter Erik av Pommern − sin systerdotterson − överta den svenska kronan
Numismatiskt är Albrekts tid vid makten av avgörande betydelse i den svenska mynthistorien. Ca 1370 låter han nämligen slå det första svenska myntet med en nominal högre än penningen. Det mynt som präglas är motivmässigt starkt inspirerat av de nordtyska wittenmynt som nyligen introducerats. Motivvalet är också högintressant, då åtsidan för första gången på svenska mynt avbilder de tre kronorna, placerade som vi numera är vana att se dem − två över en. Nominalen på detta mynt har diskuterats − är det en svensk witten, eller en örtug? Rent praktiskt spelar nog detta ingen roll. Och när vi kommer något decennium framåt i tiden så är det definitivt svenska örtugar som präglas i Sverige. Nåväl − även inskriften på myntet är märklig, "MONETA ALBERTVS − REX DE SWECIA" (börjar på åtsidan och fortsätter på frånsidan). Myntet är alltså utgivet av Albrekt i egenskap av svensk kung. Men ingen myntort finns angiven. Inte heller att det skulle vara ett svenskt mynt. Ännu mera mystiskt blir det om man noterar att alla skattfynd av dessa mynt härrör från dåvarande danskt eller tyskt område. Mynttypen förekommer inte heller i fynden tillsammans med Albrekts yngre örtugar, vilka slogs i Stockholm, Söderköping och Kalmar. Är denna, den först svenska "örtugen", i själva verket slagen utomlands, t.ex. någonstans i nordtyskland, för något okänt syfte? Kanske avsedd som betalning till Albrekts tyska soldater? Svaret på dessa frågor kanske vi aldrig får. Hur som helst ett av medeltidens mest facinerande mynt. Och dessutom mycket sällsynt.
Nyligen har Jonas Rundberg publicerat en ingående studie av Albrekts örtugsmynt (inklusive ovan nämnda prägling). Rundbergs studie har kunnat fastställa en relativ kronologi för Stockholmsmynten, som delas in i 9 huvudtyper, av vilka några även har en underindelning. Samtliga dessa är mer eller mindre sällsynta, med undantag av den yngsta som förefaller ha utmyntats i stor volym. Någon motsvarande kronologi för Söderköpingsörtugarna och Kalmarörtugarna har inte kunnat fastställas − däremot en bättre typindelning av de sistnämnda. Söderköpingsörtugarna, vilka i äldre litteratur ofta förs till "Silverberget", är ovanligare än Stockholmsmynten, och Kalmarmynten är ännu rarare.
Några mynt som med säkerhet kan attribueras till Margareta är inte kända, men det är inte omöjligt att mynt präglades i Sverige under hennes tid vid makten. Som en ren hypotes har Rundberg pekat på möjligheten att en del anonyma och stilmässigt avvikande Kalmarörtugar (med myntorten angiven på båda sidor, och utan angiven myntherre), som återfinns i en isolerad stampkedja (kedja S), skulle kunna vara präglade av Margareta. Kalmar var som bekant en mycket viktig stad i Norden under medeltiden, inte minst manifestrades detta i den ovan nämnda s.k. Kalmarunionen − drottning Margaretas initiativ för att knyta de tre nordiska länderna samman i en union under en och samma kung eller drottning. Kan dessa örtugar möjligen associeras med unionsmötet i Kalmar 1397? Spännande!
År 1396 väljs den ännu omyndige Erik av Pommern till Sveriges konung, efter att ha adopterats av drottning Margareta. Erik, som egentligen hette Bogislav, var systerdotterson till Margareta. Erik blev myndig år 1400, men Margareta behöll i realiteten makten över unionen fram till sin död 1412.
Erik drev en linje med en ökad centralstyrning av riket, och lät bl.a. tillsätta länsfogdar, varav många var av tysk härkomst. Det växande missnöjet med Eriks sätt att administrera riket ledde till det s.k. Engelbrektupproret 1434. I september 1439 avsätts han som kung över Sverige. Han hade då redan avsatts i Danmark och han förlorade tre år senare slutligen kungakronan även i Norge. Under tiden fram till 1450 försörjde han sig som sjörövare med Gotland som bas, men hamnade så småningom i exil i Västpommern, där han slutligen avled 1459.
Erik lät prägla örtugar i Stockholm, Västerås och Åbo. Vissa av Stockholmstyperna hör till de allra vanligaste medeltida örtugarna, och myntningsvolymen måste ha varit ansenlig. Västeråsmynten är klart ovanligare, och Åbo-örtugarna är rara.
Stockholmsmynten är av tre typer , där den med krönt framvänt kungahuvud (LL 1) på åtsidan troligen är den äldsta - även om konkreta bevis för detta ännu saknas. Forskning kring Eriks Stockholmörtugar pågår inom Numismatiska Forskningsgruppen vid Stockholms Universitet. Vanligast bland Stockholmsörtugarna är typen med trekronorssköld på litet kors på åtsidan (LL 2), och den följs troligen an den något ovanligare typen som saknar det lilla korset (LL 3). Alla de tre typer som ovan nämnts har ett uncialt E lagt på litet kors på frånsidan. I Lars Lagerqvists referensverk om de svenska medeltidsmynten finns även en s.k. hybrid mellan Erik av Pommern och Kristoffer av Bayern. Det rör sig om ett mynt av typen LL 2 ovan, men som har ett uncialt C lagt på litet kors på frånsidan (LL 1 under Kristoffer). Central-"C" skulle då stå för Kristoffer. Jonas Rundbergs stampstudier av Kristoffers mynt har dock visat att detta knappast är någon hybrid, utan snarare ett rent misstag av den som graverat myntstamparna. Det finns även ett mynt av Eriks troligen äldsta Stockholmsörtug som har ett C på frånsidan. Om riktiga hybrider existerat, så skulle man ju snarast ha förväntat sig att dessa kopplade Eriks yngsta typ med Kristoffers äldsta − som f.ö. troligen är den som har ett K (och inte ett C) som centralmotiv.
Eriks Västeråsmynt kan delas in i två grupper, varav den ena (LL 4-5) kännetecknas av väl uttförda stampar, medan den andra gruppen (LL 6) har ett betydligt grövre utförande. De sistnämnda är också betydligt sällsyntare. Kronologin är inte klarlagd, men möjligen är de grövre utförda mynten yngre. Ett ytterst sällsynt mynt (LL 7) har det krönta unciala A på frånsidan (symboliserande myntorten "minus; Aros/Västerås) utbytt mot ett Ave Maria monogram.
Örtugarna från Åbo är av endast en typ, och som sagt alla sällsynta. Men i Åbo präglades också en lägre nominal, "Abo", som närmast ansluter till mynträkningen söder om Finska Viken. Dessa "Abo" är av tre typer, där typ I är känd i endast ett unikt exemplar. Typ II (LL 9) och typ III (LL 10) är båda ovanliga och typ III är minst lika rar som örtugen. I äldre litteratur brukar dessa Abo benämnas "liten örtug", "sterling", "6-penning", eller "4-penning". De har dock alla i stort sett samma finvikt, och är alltså av samma nominal.
Bilden nedan visar två Stockholmsörtugar, en Västeråsörtug, en Åbo-örtug, samt två Abo (typ II och typ III).
Efter att Erik av Pommern avsatts som svensk kung 1439, dröjde det till 1441 innan Sverige fick en ny kung. Och då handlar det åter om en ny unionsmonark − Kristoffer av Bayern. Kristoffers tid vid makten blev dock kortvarig ty redan 1448 avlider denne.
Rent numismatiskt är Kristoffers örtugsmyntning ganska ointressant. Hans örtugar från Stockholm är av två huvudtyper med K respektive C som centralmotiv på åtsidan, och en trekronorssköld på frånsidan. Jonas Rundbergs forskningar kan tolkas som att typen med K är äldst. Den är också betydligt sällsyntare än typen med C. Intressant är att Rundberg för typen med C kunnat fastställa en relativ kronologi, där man successivt ändrar inskrifternas startposition. Några ytterst sällsynta typer saknar korset bakom central-C på åtsidan eller trekronorskölden på frånsidan. I båda fallen torde det röra sig om rena misstag.
Intressantast är nog Kristoffers Åbo-örtug som till sin motivkomposition väl överenstämmer med stockholmstypen med K. Dock har man bredvid central-K placerat ett litet krönt A (som symbol för Åbo), men av misstag punsat in detta upp och ner! Myntorten anges även på frånsidan. Åbo-örtugen är ytterst sällsynt. Endast en åtsidesstamp och en frånsidesstamp har använts, och till våra dagar har endast drygt 20 exemplar bevarats. Motiven för denna mycket begränsade myntning i Åbo är dunkla. Men uppenbarligen stängdes myntverket ner efter en mycket kort period av verksamhet. Det är rimligt att anta att Åbo-typen präglades parallellt med motsvarande typ (med central-K) från Stockholm, och Åbo-örtugen kan därmed troligen dateras till början av Kristoffers regeringsperiod.
Perioden 1448-1470 är en period av snabba maktväxlingar och ett fascinerade politiskt maktspel. Utrymmet här tillåter dock bara en mycket kort summering av de för den myntintresserade mest väsentliga aspekterna, nämligen kronologin för de olika myntherrarna. För den som vill veta mera rekommenderas Dick Harrisons utmärkta bok om Karl Knutsson. Karl är ju definitivt huvudpersonen i det maktdrama som utspelar sig under dessa 22 år!
Efter Kristoffers plötsliga och oväntade död 1448 lyckas Karl bli vald till Sveriges konung. Unionen var upplöst. Karl lyckas faktiskt även bli vald till Norges konung, men den lyckan blev kortvarig då han snabbt förlorade makten över Norge till Kristian I. Karl gjorde även ett misslyckat försök att erövra Gotland. Men unionstanken var dock inte alls död och hade starkt stöd även av mäktiga grupperingar i Sverige. Karl tvingas 1457 i landsflykt till Danzig, och unionen återupprättas under Kristian I.
Karl lever sedan i exil till dess att han återinkallas som Sveriges kung hösten 1464, efter Kristians avsättning. Redan i början av 1465 tvingas han dock åter lämna Sverige − denna gång dock med betydligt bättre villkor. Han får stora förläningar i Finland, och behåller t.o.m. formellt rätten att titulera sig Sveriges kung. Den västra halvan av riket styrs nu av riksföreståndare (den s.k. Interregnum-perioden). Under 1467 återkallas Karl åter igen och blir för tredje gången svensk konung. Och som sådan avlider han 1470.
Karl låter prägla örtugar i Stockholm, Söderköping och Åbo. Av dessa är Söderköpingsörtugarna mycket rara medan vissa av Stockholmspräglingarna är vanliga. Och allra vanligast är − något överraskande − Åboörtugarna. Rundbergs omfattande stampstudier, och Holmbergs vidare bearbeting av Rundbergs resultat, har påvisat en tydlig kronologi i Karls mynt. Som kort kan sammanfattas enligt nedan:
Före 1453 slås örtugar endast i Stockholm, och det rör sig då om typerna Rundberg 1a-f (LL 1-2). Samtliga har centralmotiv karls initial "K" på frånsidan och en trekronorssköld, ibland lagd på ett litet kors, på åtsidan.
1453 reformerar Karl myntväsendet och en ny enhetlig typ av örtugar införs med Bondevapnet på åtsidan och en trekronorssköld lagd på stort kors på frånsidan. Åbo-mynten har ett litet krönt uncialt A i Bondevapnet, medan Söderköpingsörtugarna har ett S. För stockholmsmynten och Åbomynten anges myntorten även i frånsidans inskrift, medan Söderköpingsörtugarna endast anges som "svenskt mynt". Myntningen i Karls namn på dess tre orter upphör 1457, då Karl tvingas i landsflykt. Notera att Söderköpingsmyntningen var obetydlig, och dessa örtugar är mycket sällsynta.
När Karl återkallas som kung hösten 1464 återstartar han troligen omgående myntverket i Åbo. Redan efter ett par månader tvingas han dock åter igen lämna Sverige, och residerar under de närmsta åren i Raseborgs slott i södra Finland, medan Sverige styrs av riksföreståndare − den s.k. interregnumperioden 1465-67. Stampstudier av Åbomyntningen under Karl visar att det är högst sannolikt att han förtsätter att slå mynt i Finland även under sin exil. Holmberg har (hypotetiskt) föreslagit att Karl flyttar myntverket från Åbo till Raseborg hösten 1465, och att detta är skälet till att de senare Åbo-örtugarna har stjärnor i åt- och frånsidans vapensköldar. "Raseborgsmynten" − om sådana finns − skulle alltså kunna identifieras som de "Åbomynt" som har stjärnor i vapensköldarna. Man kan emellertid också tänka sig helt andra orsaker till denna ändring av Åbo-örtugarnas motiv. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att en förändrad finvikt, alltså en ny myntförordning, låg bakom införandet av stjärnorna som bitecken. Detta motsägs dock av gjorda, men ännu opublicerade, haltanalyser som visar att myntens finvikt är lika för Åbo-örtugar med och utan stjärnor.
1467 återkallas Karl som svensk kung, och myntningen i Finland avslutas troligen då, eller kort därefter. Troligen kan en ganska sällsynt Stockholmsörtug, Rundberg typ 2e, dateras till Karls tredje och sista period på Sveriges tron. Karl avlider 1470.
Dateringen av Karl Knutssons örtugar till hans tre olika regeringsperioder har nyligen diskuterats av flera olika forskare. Speciellt gäller detta frågan om huruvida man kan datera några örtugar till Karl tredje period som kung 1467-70. Frågan är komplex, och fynden ger här knappast något svar på frågan. Ett fenomen som dock hittills knappast beaktats alls i detta sammanhang är den s.k. "silversvälten".
"Av olika orsaker minskade tillgången på ädelmetaller i Västeuropa successivt under 1300- och 1400-talen. [John] Day anger minskad gruvdrift och ett permanent underskott i handeln med öst som två av huvudskälen. Särskilt kraftig synes nedgången ha varit vid 1400-talets mitt, baserat på de utmyntningssiffror som Day sammanställt. Fenomenets inverkan på mynt- och ädelmetalltillgången i Sverige har aldrig diskuterats, troligen beroende på att man antagit att några allvarliga följder för vårt lands vidkommande inte uppstått. Vid en närmare granskning synes detta vara en förhastad slutsats. I det skriftliga källmaterialet återfinner vi flera åtgärder från de styrandes sida som pekar på motsatsen; förbud mot mynt- och ädelmetallexport utfärdades t.ex. åren 1473, 1486 och 1495."
Bengt Hemmingsson i Svensk Numismatisk Tidskrift nr 6, 2005, sid 149.
Brist på myntat silver uppstår inte över en natt, utan kräver låg eller obefintlig myntning under en längre period. Förbudet mot utförsel av mynt och ädelmetall 1473 indikerar att myntningen då i princip legat nere under ett flertal år. Effekterna av silversvälten började antagligen visa sig redan i mitten på 1460-talet, och 1473 var läget allvarligt (därav ovan nämnda utförselförbud). Detta betyder också att någon massiv myntning i Sverige åren kring 1470 inte kan ha ägt rum. För Stockholms del så kan endast den sällsynta Stockholms-typen Rundberg 2e med rimlig sannolikhet dateras till 1467-70, och då troligen tidigt i perioden. Sedan stänger Stockholms myntverk. Eeva Jonsson har i en nyligen utkommen uppsats vid Stockholms Universitet argumenterat för att större delen av Karl Knutssons Åbo-örtugar skulle vara utgivna under perioden 1467-70, samtidigt som Stockholms myntverk under samma period var inaktivt. Enligt min åsikt är detta - av ovan nämnda skäl - osannolikt. Som ytterligare argument mot en massiv myntning i Åbo 1467-70, och frånvaro av myntning i Stockholm under samma period, kan man ju konstatera att 1467 återinsätts Karl Knutsson som kung, och återvänder till rikets huvudstad. I den mån någon myntning 1467-70 alls pågick under Karls tredje period som kung så är det rimligt att denna då förlades till Stockholm (i så fall Rundberg typ 2e) och inte till Åbo.
En annan slutsats av myntbristen åren runt 1470 är att Sten Sture d.ä:s äldsta örtug (LL 1, Rundberg 1), som brukar dateras till 1470, liksom den med denna stampkopplade "interregnumörtugen" LL 2a (Rundberg typ 3), snarare torde höra hemma efter 1473; hypotetiskt 1474-75, men knappast senare, då stampkopplingar till 1478 års örtugar saknas.
Sedan Karl Knutsson fördrivits från den svenska tronen sommaren 1457, valdes Kristian (I) av Oldenburg till svensk konung. Kalmarunionen var återupprättad. Kristians tid vid makten blev dock ganska kort, och 1463 gjorde svenskarna under ledning av Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson uppror mot Kristian, som sedan avsattes som kung 1464 efter att ha besegrats i slaget vid Haraker i januari detta år.
Kristian lät prägla örtugar i Stockholm. Jonas Rundbergs stampstudier av dessa visar att ganska många stampar använts, och myntningen bör ha varit omfattande. Örtugarna är av tre typer, varav den yngsta är helt dominerande bland de bevarade exemplaren. Den troligen äldsta (LL 1, Rbg 1) är ytterst rar, och även LL 2 (Rbg 2) är sällsynt. LL 3 (Rbg 3a-b) är däremot vanlig. Kristians örtugar är svåra att finna i riktigt gott skick. De är ofta svag-, eller dubbel-präglade.
I Januari 1465 tvingas Karl Knutsson för andra gången stiga ner från sveriges kungatron. Han går i exil − denna gång till Finland. Styret av Sverige övertas av riksföreståndaren Kettil Karlsson Vasa. Till sitt eget förtret avlider denne dock redan i augusti samma år i pesten. Riksföreståndartiteln övertas av Jöns Bengtsson Oxenstierna − som redan innehar landets högsta kyrkliga ämbete, han är nämligen också ärkebiskop. Maktens vindar svänger dock snabbt under denna turbulenta period, och efter drygt ett år som riksföreståndare tillträder Erik Axelsson Tott ämbetet som riksföreståndare (oktober 1466). Jöns kvarstår som ärkebiskop. Erik Axelsson, som tidigare hörde till unionisterna, har nu kommit på kollisionskurs med den danske kungen Kristian I och politiskt närmat sig Karl Knutsson. Erik bryter med Kristian och blir den som banar väg för Karls återkomst som Sveriges kung i november 1467.
Denna period i sveriges mynthistoria brukar kallas ett "interregnum", vilket skall tolkas som en tidsperiod utan erkänd konung. Kortare sådana perioder förekommer frekvent under i stort sett hela Sveriges historia. Under det sena 1400-talet blir detta dock mera regel än undantag. Sverige styrs ju, med kortare avbrott, av riksföreståndare under hela perioden 1465-1520. Men när man behandlar "interregnum"-örtugsmyntningen under 1400-talet avses normalt ovan nämnda tidsperiod − januari 1465 till november 1467.
Sedan lång tid tillbaka har ett par mycket sällsynta örtugstyper, utgivna i Erik den heliges namn, förts till denna interregnum-period. VI talar om typerna LL 1 och 2a-b. Nyare stampstudier av Rundberg har bekräftat denna datering för LL 1 och 2b (Rundberg typ 1 och 2), medan LL 2a (Rundberg typ 3) numera kan dateras till första halvan av 1470-talet.
Vem eller vilka var då myntherre för dessa rara emissioner? Här måste vi övergå till mer eller mindre spekulativa hypoteser. Skriftliga källor saknas helt, och inte heller de fåtaliga senmedeltida fynden kan användas för en mera exakt datering. Stampkopplingarna säger egentligen bara att Rundberg 1 och 2 med hög sannolikhet är slagna under åren 1465-67. Mest troligt − enligt min egen åsikt − är att det är Jöns Bengtsson som ligger bakom dessa mynt. Kettil Karlsson förefaller mindre trolig då han innehade riksföreståndarposten endast ett halvår. Och Erik Axelsson skulle knappast ha riskerat att utmana Karls kungliga rättigheter som myntherre samtidigt som han arbetade för Karls återinsättande som kung. Så kvar blir Jöns Bengtsson − enligt samtida historiska källor en synnerligen kraftfull maktmänniska. Och det faktum att det är just Erik den helige som anges som myntherre (i frånvaro av erkänd kung) är ju en tanke och ett koncept som bör ha legat nära till hands för en riksföreståndare som dessutom var ärkebiskop!
Efter Karl Knutsson Bondes död i maj 1470 valdes Sten Gustafsson Sture till riksföreståndare. Karl Knutsson Bonde hade nämligen på sin dödsbädd utsett Sten till att förvalta alla städer som stod under Karls kontroll, alltså överlämnat makten över riket till Sten. I alla fall hävdade Sten Sture att så skett! Den danske kung Kristian I, som emellertid gärna såg unionen återupprättad och sig själv åter sittade på Sveriges tron, landsteg kort därefter i Stockholm med en här, men besegrades i oktober av Sten vid slaget vid Brunkeberg. Sten var däefter ohotad som landers verklige ledare under lång tid framåt. Visserligen erkändes Kristan I: s son Hans (Johan II) formellt som Sveriges konung vid den s.k. Kalmar recess 1483, men Sten lyckades förhala konungens återkomst till 1497, då han i en uppörelse med Hans accepterade dennes anspråk på den svenska kronan. Efter Hans avsättning 1501 återinsattes Sten Sture som riksföreståndare, och han avled sedan 1503 − som innehavare av denna post.
Sten Sture d.ä. utgav örtugar och halvörtugar i Stockholm och Västerås. De sällsynta örtugarna och halvörtugarna från Åbo i St. Henriks namn, LL 7 och 18, kan numera dateras till 1520-talet. De har alltså inget att göra med 1400-talets mynthistoria.
Men åter till Sten Sture d.ä.; från Stockholm känner vi dels en äldsta myntning i form av örtugen LL 1. Rundberg har dessutom påvisat att en mynttyp som tidigare fördes till Interregnum-perioden 1465-67 (Interregnum LL 2a) i själva verket är stampkopplat med Stens äldsta typ och därmed daterbart till början eller mitten av 1470-talet.
Sten Sture d.ä.:s mest kända mynt är annars tveklöst de örtugar som år 1478 utgavs med utsatt årtal. Detta är de första svenska mynten med årtal (LL 2a-e). Årtalet syftar sannolikt på den myntförordning som finns bevarad från 1478, och mynten kan därför dateras till 1478 och några år därefter. Det finns också en Stockholmsörtug (LL 3) som allmänt anses yngre än de med årtal. Variationerna inom denna typ är stora, och man kan inte utesluta att någon typ är slagen av t.ex. Svante Sture.
Från Stockholm känner vi också några halvörtugar med utsatt årtal. Dessa är av två typer, LL 8 och LL 9, där de senare är betydligt vanligare. Även här har vi ett mynt utan årtal, LL 10a-b, som uppenbarligen utgavs i stor mängd. De mynt som i Lagerqvist 1970 har nummer 12-14 anses dock numera mest troligt vara utgivna av Svante Sture 1504-1512.
Baserat på analyser av bevarade mynt och antalet använda stampar kan man konstatera att myntningsvolymen under Sten Stures tid var högre i Västerås än i Stockholm. Från Västerås finns dels örtugar, LL 5 − vanlig och LL 4 − mycket rar, samt halvörtugar, LL 16 − mycket vanlig och LL 15, 17 − rara.
Det bör noteras att även om majoriteten av alla halvörtugar av typen LL 16 är slagna av Sten Sture d.ä. så finns några undantag. Det finns nämligen ett fåtal SCS ERICVS-stampar som uppenbarligen hör samman med Sten Sture den yngres begränsade Västeråsmyntning 1512-1520. Stampkopplingarna i Västeråsskatten visar också att en begränsad myntning av örtugar skedde i Västerås under Svante Nilsson. Läs mer om detta nedan i avsnittet om Sventes mynt.
Stampstudier indikerar också att myntverket i Västerås var aktivt under perioden 1501-1503, då kung Hans fördrivits och Sten Sture återfått posten som riksföreståndare. Några Stockholmsmynt som med säkerhet kan dateras till 1501-1503 har ännu ej kunnat identifieras, men kan naturligtvis tänkas existera.
Redan 1483 hade Kristian I:s son Hans valts till unionskung över Sverige vid den s.k. Kalmar recess. Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. lyckdes dock förhala Hans uppstigande på den svenska tronen till 1497, men till sist fick alltså kung Hans (i Sverige även kallad Johan II) den svenska kungakronan. Kung Hans glädje över detta blev dock kortvarig, så han redan 1501 tvingades avgå, och Sverige styrdes sedan åter av riksföreståndaren Sten Sture d.ä.
Trots den korta regeringsperioden finns ett flertal typer av örtugar och halvörtugar bevarade från Hans tid som kung. Örtugarna som slogs i Stockholm och Västerås är alla sällsynta och detta gäller i synnerhet Västeråsmyntet. Halvörtugarna är även de sällsynta, och vissa typer är rara eller mycket rara. Dock finns några (LL 5 från Stockholm och LL 9 från Västerås) som ej bör klassas som rariteter.
Alla kung Hans mynt bär hans namn (normalt förkortat till IOH'), men det förekommer även stampkopplingar mot anonyma präglingar i Erik den heliges namn. Vid studier av stampkedjor och stampkopplingar får man intrycket att myntverket i Västerås hade en kontinuerlig verksamhet under decenniet runt år 1500. Det finns nämligen stampkedjor som börjar med SCS ERICVS mynt, som går vidare via IOH-mynt och som sedan fortsätter med andra SCS-mynt för att avslutas med SCS-mynt med Natt och Dag vapnet, d.v.s. mynt slagna av Svante Nilsson. Någon motsvarande kontinuitet för Stockholms myntverk kan (ännu) ej påvisas.
Efter Sten Sture d.ä.:s död väljs Svante Nilsson, av ätten Natt och Dag, till ny riksföreståndare. Han innehar sedan denna post till sin plötsliga död i januari 1512. I populärhistorisk litteratur kallas Svante ibland för Svante Sture, eller Svante Nilsson Sture. Dessa namnkombinationer är dock sentida, och anväändes ej av Svante själv, eller av hans samtid.
Numismatiskt är Svantes tid vid makten rätt så intressant. Han slog mynt i Stockholm och Västerås. Mynten från Stockholm anger, liksom Sten Sture d.ä.:s, Erik den helige som myntherre. Halvörtugarna kan numera tämligen säkert identifieras med de mynt som i Lars O. Lagerqvists referensverk över de medeltida mynten finns upptagna under föregångaren [SS d.ä.], som LL 12-14. Slog Svante även örtugar i Stockholm? Om detta vet vi inget säkert, men om så var fallet, så rör det sig i så fall om vissa varianter av mynt av typen [SS d.ä.] LL 3. Mera forskning behövs inom detta område.
När det gäller Västeråsmynten är situationen annorlunda. För halvörtugarna gäller att Svante låter sätta sin ätts vapen − Natt och Dag − som initialtecken i inskriften. På vissa mynt på båda sidorna, på andra mynt enbart på ena sidan. Den andra sidans initialtecken är då oftast ett litet kors i en liten cirkel. Det finns även mynt som saknar vapenskölden, men som har cirkelkorset på båda eller ena sidan. Man kan här konstatera att Svante som riksföreståndare "flyttar fram positionerna" genom att tydligt ange sig själv ("Natt och Dag") som myntherre. Föregångaren på posten, Sten Sture d.ä., var ju aningen mera "diskret". Det finns också en extremt sällsynt örtug från Västerås som har Natt och Dag skölden som initialtecken.
I den stora Västeråsskatten från 1972 ingick bl.a. en grupp SANCTVS ERICVS örtugar präglade i Västerås. Via frånsidesstamparna kopplar dessa mot Svantes örtug liksom mot kung Hans sällsynta Västeråsörtug, samt även mot ett par bevisligen äldre anonyma frånsidor använda av Sten Sture d.ä. Dateringen av dessa örtugar i Västeråsskatten har diskuterats, men det mesta tyder på att de alla är slagna av Svante. Forskning kring dessa pågår. Och medan flera av frånsidorna på mynt i denna grupp synes utgöras av äldre återanvända stampar av olika typer (LL 5b, 5d, 5e), så verkar åtsidestamparna (tre olika + den ovan nämnda med Natt och Dag vapnet) vara nytillverkade specifikt för Svantes begränsade emission av örtugar i Västerås.
Efter faderns, Svante Nilsson, död i januari 1512 lyckades Sten Svantesson utmanövrera den av riksrådet utsedde efterträdaren på posten som riskföreståndare, Erik Trolle, och den yngre herr Sten valdes till riksföreståndare sommaren 1512. Unionisterna var dock inte slutgiltigt besegrade och med stöd av dessa försökte den danske kungen Kristian (II) återupprätta unionen. Vid ett fältslag vintern 1520 sårades Sten Svantesson dödligt, och han avled under färden tillbaka till Stockholm. Hans änka ledde därefter försvaret av Stockholm, men tvingades några månader senare kapitulera. Unionen var återupprättad under Kristian II:s styre. Och därmed avslutas också den svenska medeltida mynthistorien.
Sten Sture d.y. är väl för myntvanner och numismatiker mest känd för att ha slagit det första svenska myntet av markstorlek. Dessa brukar benämnas "Sten Stures stormynt", "Sturemarken" etc. De ca. tio bevarade exemplaren är dock av mycket varierande vikt och även ett exemplar i guld är känt. Det är mycket tveksamt om dessa präglingar kan kopplas till det svenska myntsystemet, som vid denna tidpunkt baserades på marken (vilken i sin tur delades i 8 öre, 24 örtugar, eller 192 penningar). "Sturemarken" skall nog snarare ses som något slags exceptionell gåvoprägling. Kanske kan den associeras med hans val till riksföreståndare 1512? Att man på dessa numismatiska rariteter på frånsidan kan läsa MONETA STOCKHOLM behöver inte alls betyda att det här rör sig om ett mynt. Ordet medalj hade nämligen inte ännu gjort sin entré i det svenska språket!
Men Sten lät också prägla örtugar och halvörtugar i Stockholm samt halvörtugar i Västerås. Stockholmsörtugarna, som alla är rara, har årtalet 1512 utsatt. På mynten titulerar sig Sten Svantesson redan från början STEN STVRE RITTER (riddare). Av föregångarnas blygsamhet − att ange Erik hen helige som myntherre − märker vi inget på Stockholmsmynten. Örtugarna är som sagt rara, och myntningen av dessa bör ha pågått endast en kortare tid. Halvörtugar slogs dock i stor mängd i Stockholm av Sten Sture d.y. Dessa är av lite varierat utförande, men samtliga har en krona på ena sidan och bokstaven S på den andra. År 1515 ändras stilen på mynten radikalt. Man övergår från de äldre unciala bokstäverna i inskriften till ett mera modernt typsnitt, och man sätter också ut årtalet 1515 på mynten. Frånsidans iskriften ändras också till MONETA NOVA STOCKHOLM − "nytt mynt från Stockholm". Hybrider mellan de stampar som definierar 1515 års mynt och de (troligen) ändre typerna utan årtal finns också.
Även i Västerås låter Sten prägla halvörtugar. Dessa har en krona på åtsidan, och bokstaven A på frånsidan. Dessa är rara och har en åtsida med samma inskrift som Stockholmhalvorna, men stampkopplingar med anonyma mynt, vilka istället har inskriften SCS ERICVS REX, finns. Vissa av RITTER-halvorna har också ordet NOVA (förkortat till NO) i frånsidans inskrift. Möjligen är de sistnämnda samtida med de år 1515 introducerade NOVA-mynten i Stockholm. Kanske kan vi här skönja en ny myntförordning eller annan väsentlig förändring i myntväsendet.
I analyser av den stora Västeråsskatten från 1972 har framförts hypotesen att en mindre kedja med anonyma Västeråsörtugar också skulle vara slagen av Sten Sture d.y. Nyare (ännu opublicerade) stampkedjeanalyser synes dock snarast peka på att denna kedja skall associeras med Stens faders, Svante Nilsson, begränsade emission av Västeråsörtugar.
Alla fotografier är av författaren.
2013-10-03 kopierat från Gorgons hemsida
| Senast uppdaterad 2024-05-19 Copyright © 1996-2024 Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm tel 08 - 667 55 98 |