Kelterna och deras mynt  -   en introduktion

Av Lennart Castenhag

Omkring år 800 f.v.t. uppstod en folkgrupp norr om Alperna som talade ett indoeuropeiskt språk. Grekerna kallade dem kelter och romarna kallade dem galler. Denna urgamla folkgrupp har satt djupa avtryck i den europeiska historien, men vår kunskap om kelterna är fragmentarisk.

Inom kelternas ursprungliga utbredningsområde ligger den arkeologiskt viktiga byn Hallstatt (i nuvarande Österrike) som har gett namn åt hallstattkulturen vilken brukar dateras till åren 800-500 f.v.t. I den västliga delen av utbredningsområdet ligger en annan arkeologiskt viktig plats, La Tène, som har gett namn åt latènekulturen. Den brukar dateras till tiden omkring 500 f.v.t. till 100 e.v.t. Länge trodde man att latènekulturen var en fortsättning på hallstattkulturen, men denna uppfattning har ifrågasatts på senare år. Man har till och med ifrågasatt huruvida latènekulturen över huvud taget var en keltisk kultur.

Länge trodde man också att kulturen i England för drygt två tusen år sedan var en keltisk kultur, och ofta stöter man uppfattningen om att mynten i England från tiden före vår tidräknings början skulle vara keltiska mynt. En sedan länge omhuldad sanning är också att de urgamla språken i Cornwall, Wales, Irland och Scottland är rester av den keltiska kultur som ursprungligen var spridd över hela Storbritannien.

På senare år har man med hjälp av DNA-analys försökt styrka hypotesen om en invandring till Wales från England, men resultaten av undersökningarna visar att det inte alls var så. Resultaten visar snarare på en genetisk skillnad mellan befolkningen i Wales och befolkning i England vilket tolkas som att det inte har skett en migrering österifrån in i Wales.

Den nya teorin är att människorna på "västkanten" av de Brittiska öarna har invandrat västerifrån, dvs sjövägen och detta skulle vara resultatet av en handelstrafik till sjöss utmed kusten från Bregagne norrut.

En grupp kelter härjade i Grekland och de bosatte sig sedan i Mindre Asien och gav upphov till Galatien. Möjligen var detta bakgrunden till att romarna kallade dagens Frankrike, Beligen och Schweiz för Gallien och att människorna där benämndes galler.

Galatien under antiken på högplatån mitt i dagens Turkiet

Någon större invandring av kelter till Skandinavien kan inte spåras, men Gundestrupkärlet från 100-talet före vår tidräkning som påträffades i en mosse i Danmark år 1891, är ett uppseendeväckande exempel på konsthantverk som möjligen kan ha keltiskt ursprung, men kärlet hade färdats långt innan det hamnade i den danska mossen.

Det keltiska kungadömet Noricum (med huvudstaden Noreia) uppstod på 300-talet f.v.t. Under första århundradet efter vår tidräkning blev Noricum en romersk provins.

Omkring år 390 f.v.t plundrade kelterna (gallerna) Rom, men drygt trehundra år senare besegrades de av Julius Cesar. Kelternas storhetstid avklingade när germanska[1] stammar flyttade in i Europa och bosatte sig öster om Rhen, norr om Donau.

Det keltiska kärnområdet norr om Alperna är markerat med gulgrönt.
Det keltiska kungadömet Noricum uppstod omkring år 300 f.v.t. 

Keltiska byar på Balkan

När kelterna började breda ut sig omkring år 700 f.v.t på Balkan gav de upphov till exempelvis Belgrad, Sirmium och Serdica.

Sirmium vid floden Sava är känt från 300-talet f.v.t. då staden beboddes av illyrier och kelter. Under första århundradet f.v.t. erövrade romarna staden och den blev under senare delen av 200-talet e.v.t. en av de mer betydande städerna i romarriket.

Belgrad anses vara anlagd av kelter på 300-talet f.v.t. och den blev en romersk stad strax före vår tidräknings början.

Serdica var ursprungligen en trakisk by. Kelterna tog över byn och anlade en stad som de gav namnet Serdica. Strax före vår tidräknings början erövrades Serdica av romarna. Efter det att bulgarerna etablerat sig i området ändrades stadens namn till Sofia.   Mer att läsa   << här >>

Kungariket Paeonien uppstod år 350 f.v.t och har sitt ursprung i en keltisk bosättning från 400-talet f.v.t.   Mer att läsa   << här >>

Kelterna på Iberiska halvön

När kelterna vandrade in över Iberiska halvön gav de upphov till samhällen som i flera fall utvecklade sig till medeltida städer.   Mer att läsa   << här >>

Keltiska mynt

Kelterna började slå mynt på 400-talet före vår tidräknings början och mynten kunde vara imitationer av exempelvis mynt från Makedonien (Philip II och Alexander den store). Inspiration hämtades även från romerska mynt men många keltiska mynt som överlevt till våra dagar har sin egen design, ibland i ytterst konstfull utformning och ibland i enkelt utförande.

Keltiska mynt är ett spännande samlarområde som ger referenser till tiden före romarnas erövringar i Europa. Se bilden nedan av ett keltiskt mynt från Donauområdet (kelternas östra spridningsområde). Myntet är en imitiation av Alexander den store mynt, och det är slaget någon gång under åren 300 − 100 f.v.t.

Keltisk AR drakm 300-100 f.v.t.   Vikt 2,780 g.   Storlek 16,6 x 15,7 mm.
Myntet är från kelternas östra spridningsområde och är en imitation av Alexander den stores mynt.
På åtsidan ser vi Herakles iklädd lejonskinn. På frånsidan ser vi Zeus sittande på sin tron vänd åt vänster.
Han håller en örn i sin högra hand och en spira i sin vänstra hand.
Det finns monogram till vänster och under Zeus tron.

Skillnaden mellan ovanstående keltiska silverdrakm och förlagan, dvs den makedonska silverdrakmen, är uppenbar. Det är bland annat gravörstilen som skiljer mynten åt. Dessutom har det keltiska myntet keltiska monogram på frånsidan istället för grekisk inskription.

Som jämförelse visas här en silvertetradrakm (fyra drakmer), slagen för Alexander den store.

AR tetradrakm 336-323 f.v.t. Alexander den store, myntort Sestos.
Storlek 26 x 24 mm.   Vikt 16,675 g. Ref Sear 6713.
På åtsidan ser vi den unge Herakles iklädd lejonskinn.
På frånsidan ser vi Zeus sittande på en tron vänd åt vänster.
På hans högra hand sitter en örn. I vänster hand håller han en stav.
Observera inskriptionen AΛΕΞANΔPOY

Den keltiska stammen parisii hade etablerat sig utmed floden Seine. Romarna intog en av deras viktiga byar år 52 f.v.t och byggde ut den till en stad som de kallade Lutetia. Germanerna invaderade Lutetia på 200-talet e.v.t men romarna återtog staden omkring år 400 och ändrade dess namn till Paris. År 512 blev Paris huvudstad i merovingernas rike som utgjorde grunden för Frankerriket (Karl den stores rike).

AU Statér, år 120 f.v.t, den keltiska stammen parisii. Vikt 7,21 g. Diameter 22 mm.
Källa: www.sunflower.ch

Foto och grafik av författaren där ej annat anges.

Fotnoter

[1] Begreppet germansk är ett samlingsbegrepp som romarna använde. De människor som åsyftades kallade sig aldrig själva för germaner.

Litteratur

Axel Moberg skrev om keltiska mynt i Fornvännen, 1951 << Se här >>

Georges Depeyrot har studerat keltiska i mynt i Gallien

 - La monnaie gauloise, naissance et évolution. 2013
    Detta är del 1 och fokus ligger på silvermynt från södra Gallien och
    introduktionen av guldmynt.

 - Apothéose de la monnaie gauloise. 2013
    Detta är del 2 och fokus ligger på silvermynt och billonmynt från första och
    andra århundradet före vår tidräknings början.

Dokumenthistorik

2017-12-22		Britterna före vår tidräknings början var inte kelter. Ett keltiskt inflytande lade dock grunden till språken i Cornvall, Wales, Irland och Skottland. Inflytandet i dessa trakter kom söderifrån, via handelskontakter sjövägen från Bretagne. Kompletterat med en karta som utvisar läget för Galatien.
2016-06-07		Dokumentet skapat