 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
Staden Sigtuna vid tiden för Sigtunamyntningen |
||
 |
 |
Tillbaka till Vikingatidssymposiets program
Sten Tesch
För att beskriva staden Sigtuna för tusen år sedan; stadsplanen, bebyggelsen, stadens funktion och människorna i staden, är de samtida skriftliga källorna inte till mycket hjälp. De är så gott som obefintliga. De läsbara inskrifterna på Sigtunamynten tillhör de mest påtagliga. Här får vi inte bara veta projektledarens namn, d.v.s. kungens, och myntmästarnas, utan också var mynten slagits, nämligen i Sigtuna. Av vissa inskrifter framgår dessutom att kungen i varje fall försökt upprätthålla någon form av herravälde över svenskarna och att han stundtals vistats sig i Sigtuna. Därför var det inte heller någon överraskning när kung Olofs mynthus, eller i varje fall ett av de kungliga mynthusen i Sigtuna, framkom vid en utgrävning i kv. Urmakaren i centrala Sigtuna. Däremot var den 24 september 1990 en märkesdag för svensk numismatisk forskning och det fynd som då gjordes - ett myntstampstryck av bly – var en stor sensation som uppmärksammades i massmedia av alla de slag. Om det skriftliga källmaterialet sviktar är det arkeologiska källmaterialet i Sigtuna mera vältaligt . De arkeologiska undersökningarna som gjorts i Sigtuna har, i synnerhet under de senaste tjugo åren, varit många, i vissa fall mycket omfattande och resultaten många gånger häpnadsväckande. Sigtunahistorien har fått skrivas om. Som den ser ut nu tyder de arkeologiska vittnesbörden på att staden anlagts omkring år 980. Gravgårdar med ett kristet gravskick med öst-västligt orienterade skelettgravar och den totala frånvaron av brandgravar eller s.k. hedniska gravar ger en fingervisning om att staden haft en tydlig kristen profil redan från början. Vem som anlagt staden är ovisst. Olof Eriksson skötkonung är genom myntningen påtagligt närvarande, vilket gör det rimligt att föreslå Erik Segersäll, Olofs far, som stadens grundläggare, men det finns andra alternativ. En reglerad stadsplan med mer än hundra stadsgårdstomter lades ut med en gång. Sigtuna var så att säga en tätort och en tätt bebyggd sådan redan från början. Vid tiden för Sigtunamyntningen fanns det fyra till fem hus på varje gårdstomt. I stadens absoluta centrum låg en större tomt som var kungens och alldeles intill denna låg mynthustomten. Staden Sigtuna var snabb i starten. I andra relativt samtida städer som Lund, Trondheim och Oslo var det mera trögt i portgången, d.v.s. utbyggnadstakten var betydligt långsammare. Men i Sigtuna avstannade den urbana tillväxten ganska snart, med undantag för alla stenkyrkor och dominikankonventet som byggdes mer än hundra år efter stadens grundläggning. Redan med Erik och senare Olof och Anund Jakob hade ett kontaktnät upprättats med andra nyupprättade riken på kristen grund på andra sidan Östersjön; med KievRus, Bysans, Polen och obodriternas rike. Genom utbyte av prinsessor för giftermål skaffade sig furstarna legitimitet på ett större plan. Genom dessa kontakter blev Sigtuna en etnisk smältdegel med impulser från många olika håll, inte bara från öster, utan också från väster, från Danmark och England, vilket bl. a. myntningen pekar på. Människor med främmande härkomst var på så sätt inte någon ovanlig syn i staden. Vilka övriga människor som var i staden kan diskuteras. En tolkning av det arkeologiska källmaterialet är att staden anlades som en mötesplats för dem som stödde kungen i hans strävan att upprätta ett rike med kristna förtecken. För dessa kungens män var det av högsta vikt att vara i Sigtuna, att äga en tomt och en gård i Sigtuna, men bodde det gjorde man på sin storgård på landet, på den egna jorden och i närheten av förfädernas gravar. De ”riktiga” Sigtunaborna däremot var de som fanns i gårdsägarens sold och som tog hand om gården i staden och där det också fanns hantverkare som tillverkade vackra saker av horn och metall för gårdsägarens behov. Kungen och kungens män var däremot mer tillfälliga besökare i staden. Ett står klart – att staden Sigtuna var något helt nytt och just en sådan plats där kungar slog mynt. |