 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
Nässkatten 1704 - ett belägg för beskattning under Olof Skötkonung? |
||
 |
 |
Tillbaka till Vikingatidssymposiets program
Kenneth Jonsson
Den 5 maj 1704 hittades en vikingatida myntskatt i Näs by, Österåker sn, Uppland. Skatten vägde 4,3 kg vilket sannolikt motsvarar ca 2.800-3.000 mynt. Skatten, t.p.q. 1006, är den största som har hittats på fastlandet inom det dåtida svenska riket (d.v.s. exkl. Skånelandskapen m.m.). Vikingatiden utmärks av en import av silvermynt (ca 247.000 ex. funna i det som idag är Sverige) som i ett äldre skede ca 800-970 nästan enbart kom österifrån och bestod av islamiska dirhemer (ca 85.000). Från ca 990 och fram till ca 1140 bestod myntimporten nästan uteslutande av västeuropiska mynt, där tyska (ca 98.000) och engelska (ca 42.500) utgör de två största grupperna. Fyndplatsen har en för vikingatida förhållanden ovanlig lokaliseringen genom att den ligger på en sluttning mycket nära den dåtida strandlinjen. Gården Näs har tolkats som en avsöndring från Husby och vid andra sidan av inloppet ligger gården Tuna. Husabyar har kopplats till ett kungligt godsinnehav (Uppsala öd) och Tuna har ansetts ha betydelse för administrationen. Det är sannolikt att marken var i kunglig ägo redan då skatten deponerades på platsen. Näs ligger vid mynningen av en transportled, Långhundraleden, som under vikingatiden främst kan ha använts under vinterhalvåret då man med slädar lätt kunde transportera gods oberoende av om det var sjö eller land. Husby vid Näs är mycket väl valt om man vill kontrollera den trafik som använt Långhundraleden. Kontrollen kan ha bestått i att man tagit upp tull. Om läget utnyttjas på detta sätt skulle det både förklara Husbys läge och skattens läge nära havet. Ett varuslag som hade lämpliga förutsättningar att fraktas på Långhundraleden var järn. Det var tungt att transportera, hade ett högt värde, producerades i stor mängd och hade en stor marknad, inte minst utomlands. Om Nässkatten representerar tullintäkter från (framförallt) handel med järn får man tänka sig att kungamakten i Sveariket reglerat handeln, som då kanaliserats till vissa platser där man kunde ta ut tull. Denna reglering har då sannolikt införts successivt under 900-talet och kanske mer målinriktat efter Birkas övergivande ca 970. Om så skett skulle det också kunna förklara varifrån kungamakten fått silvret till myntningen i Sigtuna under perioden ca 995-1030/5. |