En imponerande monografi
                    om den gotländska örtugen

av  Kjell Holmberg

En nyutkommen bok anmäles:

Gunnar Haljak. Classical örtugs from Gotland − Klassiska gotländska örtugar. Tallinn 2014.

Samlare av medeltidsmynt i allmänhet och gotländska mynt i synnerhet har fått ett nytt referensverk! Det är den outtröttlige Gunnar Haljak i Tallinn som författat en riktig "tegelsten" (285 sidor i A4-format!) om den gotländska örtugen − som ofta brukar benämnas "gote".

Den gotländska örtugen hör som bekant till de allra vanligaste och billigaste av de svenska medeltidsmynten. Myntningen var mycket omfattande och ett stort antal stampar har använts. Ett normalexemplar behöver inte kosta mera än ett par hundralappar. Riktigt vackra exemplar är dock sällsynta, och myntämnet är oftast lite mindre än själva stampen, vilket tillsammans med svag- eller snedprägling gör att det endast i undantagsfall går att läsa hela inskriften på båda sidorna.

Den gotländska örtugens kronologi är dåligt utforskad bl.a. på grund av bristen på säkert daterbara fynd. Ebbelnæs-fyndet från mitten av 1300-talet gör det dock möjligt att i alla fall identifiera några örtugar som hör till de tidigaste. Ett bra referensverk över dessa mynt har saknats, och samlaren har i stort varit hänvisad till Haubergs Gullands Myntvæsen från 1891, med alla dess brister.

Gunnar Haljak har noggrant studerat ett mycket stort antal örtugar och, efter variationer i lammets design, delat in dessa i 43 huvudtyper, och inom varje huvudtyp normalt även ett antal undertyper eller varianter. Totalt 171 varianter beskrivs och avbildas. Utgående från Ebbelnæs-fyndet och gjorda haltanalyser fördelar Haljak sedan dessa på sex kronologiska perioder från 1340-talet till 1390-talet.

Haljak hävdar att goten under denna period definitivt var en gotländsk örtug, medan de yngre gotar som hör till Lagerqvists grupper XXXV:4-5 i själva verket är slagna enligt dansk mynträkning och alltså skulle vara hvider. Detta betyder att hviden skulle ha införts på Gotland redan runt 1410, och inte ca 1450 som tidigare numismatiker hävdat. Haljak anser dessutom att myntningen låg nere eller var mycket obetydlig under 1400-talet första decennium.

Bokens främsta förtjänst ligger, enligt min åsikt, i att den typmässigt strukturerar ett tidigare mycket svåröverskådligt material. Denna arbetsinsats är imponerade och väl värd att prisas! Haljak identifierar också troligen korrekt de äldsta örtugarna (typ I-VI) från 1340-talet, medan dateringen av de övriga typerna tills vidare får betraktas som hypotetisk. Dock har Haljak låtit haltbestämma ett antal örtugar, vilket ger ett visst stöd till den inbördes relativa kronologin för efterföljande typer (VII-XLIII).

Det kan noteras att även sidan med liljeväxten är beskriven med ett stort antal varianter, men enligt Haljak så är det förändringar i lammets utförande som är nyckel till att bestämma ett mynts datering. En roande detalj är att Haljak valt att ge de olika typerna lamm mer eller mindre beskrivande benämningar. Kanske inte alltid så "vetenskapligt" − men definitivt ett bra stöd för minnet! Vi hittar bl.a. lamm med benämningar som "tilltrasslad", "tovig päls", "randig", "lejonman", "storöga", "korv", "båt med nitar", "vajande fingrar", "ormhals", "morotsformad", "stort bi", "hyena", etc.

Gunnar Haljak gör också ett försök att gradera myntens sällsynthet, och anger också värderingspriser i ett flertal kvaliteter (i Euro) för de flesta varianterna. Avsaknaden av bildillustrationer för att normera hur man korrekt anger kvaliteten på dessa mynt är dock en brist som försvårar bedömningen av värdet av ett givet exemplar.

Men sammantaget så är detta, trots vissa invändningar, en bok som kan betraktas som helt oumbärlig för den som samlar gotländska mynt. Boken kan beställas direkt från G. Haljaks mynthandel i Tallinn. I Sverige kan den även beställas från Wijk Antik i Skyttorp.