2021-05-16
Mynt i romerska Britannien
Av Andreas Westermark
Vid tiden för Kristi födelse, innan Britannien införlivades i det romerska imperiet, var det splittrat mellan olika småkungar eller mindre folkgrupper som styrde sina egna territorier. Myntprägling förekom, i både guld, silver och brons, i många av de olika områdena. På 50-talet f.Kr. genomförde Julius Caesar några militära expeditioner till Britannien under det Galliska fälttåget, men de resulterade inte i någon varaktig romersk närvaro i Britannien.
De mörkgröna delarna kontrollerades av romarna från början av 100-talet fram till cirka 410,
och de ljusgröna under kortare perioder, till exempel under Antoninus Pius (138-162).
Provinsindelningen är från den senare delen av perioden.
Källa: POPULÄR HISTORIA 2010:10 s. 51.
Ungefär etthundra år efter Caesars expeditioner väcktes ånyo det romerska intresset för Britannien, som införlivades i det romerska imperiet under det första århundradet. Invasionen inleddes under Claudius på 40-talet och de södra delarna av vad som i dag är England och Wales blev romerskt. Ett allvarligt uppror under 60-talet medförde sannolikt att takten bromsades upp. Under den Flaviska dynastin (69-96) återupptogs expansionsförsöken och ett allvarligt försök att införliva stora områden i nuvarande Skottland gjordes under 70- och 80-talen. Som så ofta bedrevs de militära operationerna ofta med hårt och skoningslöst våld.
1. Antoninus Pius, AE sestertius.
Efter att det romerska styret konsoliderats ledde längre perioder av fred till urbanisering och växande välstånd. När intresset hos de styrande i Rom vid mitten av 80-talet vändes mot andra områden, bland annat Germanien, så verkar expansionsprocessen åter ha avstannat. Det ekonomiska värdet av att införliva de skotska områdena i norr bedömdes kanske inte heller var så stort. Se Karta över romerska Britannien ovan.
2. Britannicus, AE sestertius.
De krigiska företagen gjorde ofta avtryck i den officiella propagandan. Militära segrar av Claudius' far i Germanien hade lett till att Claudius' bror fått tillnamnet Germanicus. På liknande sätt fick nu Claudius' son tillnamnet Britannicus och bland annat en sestertius präglades med hans porträtt (fig. 2). Även andra mynt utgavs av Claudius i samband med de militära framgångarna. Ingen officiell myntprägling skedde dock i Britannien.
Eftersom den reguljära myntpräglingen inte var tillräcklig i de västliga delarna av imperiet inleddes under Claudius en inofficiell prägling av koppar- och bronsmynt. De officiella utgåvorna präglade i Rom verkar främst ha levererats till Italien och provinserna Raetien, Noricum och Pannonien, som ligger norr och nordost om Italien (Kenyon, 1992, s. 303). Den mynttyp som främst har imiterats är en as från Claudius (Kenyon, 1992, s. 30ft), fig. 3. I ett skattfynd från norra Frankrike verkar en stor del av kopparmynten ha präglats vid inofficiella myntverk i Gallien och Spanien, se Harper (2010). Sådana inofficiella utgåvor är vanliga också i Britannien och en del av mynten verkar ha präglats i de inofficiella myntverken i Gallien och Spanien.
3. Claudius, AE as.
Vissa mynt kan dock ha präglats i Britannien, eftersom de uppvisar likheter med de förromerska mynten som präglats på ön (Harper, 2010). Möjligen kan också personal från myntverken i Spanien eller Gallien ha förflyttats till Britannien efter invasionen och startat myntprägling på plats (Reece, 2012). Kopiorna verkar ha försvunnit i och med ökade leveranser av reguljära mynt under den Flaviska dynastin (Kenyon, 1992, s. 366). De förromerska mynten verkar också ha försvunnit snabbt ur cirkulationen, även om de kan ha cirkulerat parallellt med de romerska i något decennium i Icenernas område i Östangeln (Bland, 2017). I Durotrigernas område, som omfattade bland annat Dorset i sydvästra England, verkar de förromerska mynten ha cirkulerat parallellt med de romerska fram till mitten av 100-talet (Bland, 2018, s. 38 If).
Bortsett från en del av imitationerna var de mynt som cirkulerade i Britannien präglade på kontinenten och levererades till ön. Vissa mynt verkar ha varit avsedda för att cirkulera enbart i Britannien och de återfinns i princip enbart där (Walton, 2011, s. 32f och Hobley, 1998, s. 69). Exempel är sestertier med frånsidor som avbildar Ceres, Vesta och Venus.
En annan intressant prägling, som dock verkar ha haft en något vidare spridning, är en sestertius utgiven under Antoninus Pius som illustreras i fig. 1 och har Britannia på frånsidan. Präglingen har troligen samband med byggandet av den Antoninska muren i nuvarande Skottland eller relaterade till militära operationer. Även andra militära operationer på ön, till exempel under Commodus och Caracalla, är omnämnda på mynten, se fig. 4-5.
4. Commodus, AE sestertius.
5. Caracalla, AV aureus.
Fyndmaterialet indikerar att en betydande del av de mynt som levererades var avsedda för de romerska militärförbanden på ön, särskilt under den inledande fasen av den romerska perioden eftersom fynd är vanligt förekommande i anslutning till militära anläggningar (Walton, 2011, s. 141). De fynd som görs i närheten av dessa består ofta av mynt utgivna under en relativt kort tid. Det verkar alltså som mynten levererats dit genom officiella leveranser, troligen för att bekosta den militära närvaron.
I mer handelsinriktade regioner är skattfynden mer varierade och i fynden ingår ofta mynt från flera olika tidsperioder, vilket kan tolkas som att de resulterat genom handel. Även sammansättningen av mynten i termer av valörer påverkades av graden av militär närvaro. I den mer militariserade nordvästra delen av Britannien var denarer den vanligast förekommande valören, medan i de sydvästra delarna cirkulerade ett flertal valörer och bronsmynten var betydligt vanligare (Walton, 2011, s. 104). De minsta bronsmynten (semis och quadrantes) var dock betydligt mindre vanliga jämfört med på kontinenten (Reece, 2012).
Ytterligare en indikation på att högre valörer var mer betydelsefulla i områden med en hög militär närvaro är de brev som hittats i form av skrivtavlor av trä i fortet Vindolanda. Fortet är en befäst anläggning i nära anslutning till Hadrianus mur, som sträcker sig tvärs över Britannien, ungefär där gränsen mellan England och Skottland går i dag. I fortet var hjälptrupper, så kallade auxilia, förlagda. I breven nämns ofta monetära transaktioner och en mycket stor del av beloppen (drygt 80%) anges i denarer och en mindre del, ungefär en sjättedel, i as (Bland, 2018, s. 46-47).
Under 200-talet utsattes det romerska riket för ett ökat yttre tryck. Dessutom ökade de interna konflikterna, och tillsättningar av nya kejsare avgjordes ofta av militären. Detta resulterade under andra halvan av 200-talet i en fragmentering av riket och några västliga provinser, bland annat Britannien, styrdes av en rad självständiga kejsare under knappt femton år.
Även områden i östra delarna av riket hade en hög grad av autonomi. Under Aurelianius (270-275) återtog centralmakten kontrollen av dessa områden. Problemen under denna period ledde till omfattande myntförsämringar och halten i silvermynten föll till mindre än 5 %. Aurelianus genomförde en reform där vikt och silverhalt höjdes något. I Britannien är de mynt som utgavs i de västliga provinserna, då de var självständiga från Postumus till Tetricus I och II (perioden 260-273), mycket vanliga i skattfynd. Präglingen av imitationer verkar också ha varit betydande och kvaliteten varierande, se fig. 6-7, och sannolikt har en del av dessa präglats i Britannien. Metallanalyser indikerar att de var präglade av tidigare utgåvor av bronsmynt, exempelvis sestertier, se Walton (2011, s. 90). Däremot är de reformerade mynten som gavs ut från och med Aurelianus ovanliga i fynden. En förklaring till detta kan vara att växelkursen mellan de gamla och nya mynten var mycket ogynnsam, vilket medförde att de gamla mynten och imitationerna fortsatte att cirkulera. De utgör den övervägande delen av skattfynd med slutdatum åtminstone fram till 286 och är relativt vanligt förekommande fram till 317, se Bland (2018 s. 79 och s. 98).
Trots de instabila förhållandena när det gäller myntpräglingen, verkar det ha skett en betydande ökning av myntanvändningen under den andra halvan av 200-talet, se Gardner 2016, s. 494) respektive Walton och Moorehead (2016, s. 842).
6. Victorinus, AE antoninianus, imitation.
7. Tetricus I, AE antoninianus, imitation.
Under 280-talet gjorde centrifugala tendenser sig åter gällande och Britannien och norra Gallien bröt sig loss från centralmakten under Caurasius. Troligen med de två seklerna från cirka 1750 i åtanke kallar en del britter denna period för "The British Empire".
Eftersom leveranser av mynt från kontinentala myntverk av naturliga skäl upphörde, kom en relativt omfattande myntutgivning till stånd i Britannien och flera myntorter är kända, bland annat Londinium. Caurasius verkar också ha försökt sig på en myntreform, och "denarer" med hög silverhalt präglades (fig. 8). Dessa är dock relativt sällsynta, så om det var ett allvarligt menat försök verkar det inte ha varit så framgångsrikt.
8. Caurasius, AR "denar".
Caurasius försökte bli etablerad som en del av den romerska riksstyrelsen på kontinenten under Diocletianus och Maximinus. Detta avspeglades i propagandan, där Caurasius kallade sig broder till de två kejsarna, se fig. 9 ("Caurasius et fratres sui"). Det mottogs inte väl och den romerska centralmakten gjorde flera försök att återta kontrollen över Britannien och år 296 blev Britannien åter en del av riket.
9. Caurasius, AE antoninianus.
De myntreformer som genomfördes av Diocletianus verkar ha haft genomslag också i Britannien, även om de lägre valörerna av billon och brons verkar ha lyst med sin frånvaro. Enbart den högsta valören av dessa (follis) verkar ha varit vanlig i Britannien (Reece, 2012). Detta kan vara en förklaring till att imitationerna, som var betydligt mindre och präglats under den senare delen av 200-talet, fortsatte att cirkulera fram till 310- talet.
På 1920-talet hittades en skatt som bestod både av guldmynt och medaljer i Arras i norra Frankrike (Bastien och Metzger, 1977). Personen som efterlämnat skatten har av allt att döma befunnit sig i den omedelbara närheten av kejsarna Constantius I (293-306) och Konstantin den store (306-337) och hade sannolikt deltagit i fälttåget i Britannien. I fig. 10 ses en kopia av en av medaljerna. Frånsidan illustrerar införlivandet av Britannien under centralmaktens kontroll. Constantius till häst välkomnas av Londiniums skyddsgudinna eller möjligen Britannia framför Londiniums murar, med texten Redditor Lucis Aeterna − återställaren av det eviga ljuset. Den romerska propagandan använder sig inte gärna av underdrifter.
10. Constantius I, AV medalj (kopia).
Constantius återkom till Britannien år 306 i samband med stridigheter i de norra delarna av landet men avled i Eboracum (York). Hans son, Konstantin den store, utropades då av armen till kejsare.
11. Konstantin den store, AE follis.
Myntpräglingen återupptogs efter att ha varit nedlagd i ungefär ett decennium. I fig. 11 illustreras en follis som präglats i Londinium. Myntpräglingen fortsatte under några decennier, men därefter verkar myntverket åter ha lagts ned omkring år 325.
Hädanefter präglades mynten på kontinenten och levererades regelbundet till Britannien, troligen fortfarande till betydande del för att finansiera krigsmakten på ön. Under en del perioder, till exempel från omkring 335 till cirka 350, verkar leveranserna ha varit låga, vilket återigen verkar ha lett till en ökning av andelen imitationer (Marsden, 2016). Om något myntverk ska anses vara huvudleverantör till Britannien under denna period så är det myntverket i Augusta Treverorum, dagens Trier (Walton, 2011, s. 33).
Kopparmynt ingår som en betydande del av skattfynden fram till omkring år 402, även om silvermynten blir allt viktigare från år 364, se Bland (2018, s. 100-109 och s. 119).
Under den andra halvan av 300-talet utsattes det romerska riket åter för ett ökat tryck och i de västliga delarna gjordes flera upprorsförsök. På 380-talet reste Magnus Maximus upprorsfanan i Britannien men begav sig snabbt till kontinenten och lyckades nästan erövra den västliga delen av riket innan han besegrades. Sannolikt utgavs inga officiella mynt i Britannien under Magnus Maximus (här avbildad på en solidus, fig. 12), till skillnad från under Caurasius och Konstantin den store.
12. Magnus Maximus, AV solidus.
I samband med den framgångsrika invasionen över Rhen år 406/7, bröt återigen uppror ut i Britannien. Flera kejsare hyllades och Konstantin III (fig. 13), som var den siste, verkar ha fört över alla reguljära romerska förband till kontinenten omkring år 410.
13. Konstantin III, AR siliqua.
Leveranserna av mynt till Britannien verkar också ha upphört i början av 400-talet. Skattfynden indikerar att de sista kopparmynten som levererades var präglade senast 402 och de sista silvermynten 402-404. Under slutet av 300-talet och början av 400-talet är också skattfynden betydande - 97036 mynt har hittats med slutdatum 388-408, även om en del av dessa kan ha nedlagts något senare, eftersom inga nypräglade mynt längre levererades till Britannien. Efter att de reguljära romerska förbanden lämnat Britannien faller skattfynden mycket kraftigt. Under den följande perioden med slutdatum fram till 491 har enbart 57 mynt hittats, vilket är obetydligt jämfört med tidigare perioder, se Bland (2018, s. 108 tf).
Vid tidigare perioder med myntbrist hade reguljära mynt ersatts av imitationer, men det verkar inte ha skett annat än i mindre omfattning denna period, se Walton och Moorehead (2016, s. 844). Det ser alltså ut som att ekonomin avmonetariserades och sannolikt behandlades mynten som metall. De mynt som förekommer i skattfynd är ibland också avsedda att användas som smycken. Ett exempel på ett sådant mynt illustreras i fig. 14.
14. Volusianus, AR antoninianus.
Sektorer som exempelvis keramikindustrier verkar också ha gått mycket starkt tillbaka under samma period (Halsall, 2007). Tillbakagången verkar också ha varit mycket kraftigare än i exempelvis Gallien (Cleary 2016, s. 140). Tillbakadragandet av den romerska administrationen kan alltså ha haft betydande negativa konsekvenser för Britannien och även den romerska stadskulturen verkar mer eller mindre ha försvunnit. Flera böner om att få hjälp från den romerska centralmakten förblev ohörda, sannolikt eftersom den var hårt pressad på kontinenten och det som en gång varit en blomstrande kultur tynade bort.
Artikeln har tidigare publicerats i Svensk Numismatisk Tidskrift, nr 4, 2021.
Mynten visas här i 3 ggr förstoring.
Foto
Fig. 1-13: Classical Numismatic Group.
Fig. 14: Bo Gunnarson.
Bastien och Metzger (1977), Le trésor de Beaurains (dit d'Arras), Editions Numismatique Romaine, Wetteren.
Bland, R. (2017). Coin Hoards and Hoarding (5): The Iron Age-Roman Transition. British Numismatic Journal, vol. 87, s. 11-34.
− (2018). Coin Hoards and Hoarding in Roman Britain AD 43-c.498, Spink London.
Cleary, S. E. (2016). "Britain at the end of Empire", i The Oxford Handbook of Roman Britain, editorer Millett, Martin, Revell, Louise och Moore, Allison, Oxford University Press. Oxford.
Gardner, A. (2016). "Changing Materialities", i The Oxford Handbook of Roman Britain. editorer Millett, Martin. Revell, Louise och Moore. Allison, Oxford University Press. Oxford.
Halsall, G. (2007), Barbarian Migrations and the Roman West 376-568, Cambridge University Press, Cambridge.
Harper, P. (2010), Stylistic Links among Copies of Bronze Coins of Claudius I Found in Britain and Spain, The Numismatic Chronicle vol. 170, s. 105-114.
Harrison, D. (2010), Spåren efter romarna. Populär Historia 2010:1, s. 48-53.
Hobley, A.S. (1998), An Examination of Roman Bronze Coin Distribution in the Western Empire A.D. 81-192. BAR international series 688, Oxford.
Kenyon, R. F. E. (1992), The Copying of Bronze Coins of Claudius I in Roman Britain, University College London.
Marsden, A. (2016), Irregular Coinage in Roman Norfolk: An Overview, Norfolk Archeology XLVII, s. 415-462.
Reece, R. (2012), Roman Britain and its Economy from Coin Finds, British Numismatic Journal, vol. 82, s. 8-28.
Walton, P. J ., 2011, Rethinking Roman Britain: An Applied Numismatic Analysis of the Roman Coin Data Recorded by the Portable Antiquities Scheme, University College London.
Walton, P. och Moorehead, S ., 2016, "Coinage and the Economy", i The Oxford Handbook of Roman Britain, editorer Millett, Martin, Revell, Louise och Moore, Allison, Oxford University Press, Oxford.
Dokumenthistorik
| 2021-05-16 | Dokumentet skapat |
| Senast uppdaterad 2023-09-28 Copyright © 1996-2023 Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm tel 08 - 667 55 98 |