2018-09-16
| Mynt från förromersk järnålderAv Lennart Castenhag |
De första fem århundradena före vår tidräknings början benämns förromersk järnålder (inom det område som idag kallas Europa). Perioden benämns ibland keltisk järnålder eller den keltiska tiden. Man syftar då på särskilda kulturyttringar.
Under 1800-talet började man intressera sig för kelterna, vilka antogs vara ett folk som bredde ut sig över Europa för drygt tvåtusen år sedan. Fantasifulla myter florerade varav några har överlevt till våra dagar. Forskningen har idag gjort rent hus med uppfattningen om att kelterna var en folkgrupp som spred sig över Europa. Den moderna uppfattningen är att det var keltisk kultur och keltiska språk som spreds över Europa.
Hallstattkulturen i nuvarande centrala Österrike under 800- till 400-talet f.v.t. anses ha varit ett förstadium till keltisk kultur. Den uppstod genom att ett nomadfolk med indoeuropeiskt språk invandrade från nordost och slog sig ned i Alperna för att bryta salt i saltgruvorna. Saltbrytning hade där pågått sedan en tid tillbaka. Man kan tänka sig att dessa människors språk och kultur spreds med handelsmännen via handelsvägarna för salt.
Interiör från saltgruvan i Hallstatt. Gruvan är nu öppnad som besöksgruva för turister.
Foto: Österrikiska Turistbyrån
Laténekulturen upptäcktes i mitten av 1800-talet strax norr om Neuchatelsjön i Schweiz och ansågs vara en fortsättning på Hallstattkulturen, men den ståndpunkten har man nu övergett. Det har till och med ifrågasatts huruvida Laténekulturen över huvud taget var en keltisk kultur. Trots det används Laténkulturen, som indelas i fyra faser, som en tidsreferens för att tidsbestämma galliska boplatser.
På 1800-talet vaknade intresset för keltisk kultur och man kom fram till att kelterna som folkgrupp hade spritt sig över stora delar av Europa vilket är ett felaktigt synsätt. Ännu i modern tid kan man stöta på litteratur som ansluter sig till den uppfattningen. Anledning till missförståndet kan bero på att man sneglat på hur Alexander den stores imperium uppstod på 300-talet f.v.t. eller hur Inkariket bredde ut sig under 1300- och 1400-talen.
Idag finns tecken som tyder på att en mer nyanserad ståndpunkt har gjort sitt intåg[1]. Man anser idag att det företrädesvis var keltiska språk och keltisk kultur som spreds över Europa, men visst förekom det också folkförflyttningar. Omflyttningar av folkgrupper har förekommit om och om igen långt tillbaka i historien.
 Obol 400-talet f.v.t. Marseille, foto förf. | Den grekiska geografen Hecataeus av Miletos refererade år 517 f.v.t. till keltoi som ett folk som bodde nära Marseille. Begreppets innebörd är inte närmare bekant. Den grekiska historikern Herodotos refererade till kelterna på 400-talet f.v.t. som ett folk som bodde nära Donaus källor i centrala Europa. |
De människor som är huvudaktörer i den här berättelsen var inte en homogen grupp av människor. De var snarare en samling folkgrupper eller stammar. "Kelter" som begrepp är en geografisk benämning[2] på människor. Dessa människor använde sannolikt inte den benämningen på sig själva. Vad kallade de sig då? Ja, sannolikt var det den egna folkgruppens/stammens namn som man förde fram om man talade om sin egen grupptillhörighet. Vad skulle då ett korrekt samlingsnamn på dessa folkgrupper vara? Skulle vi kunna säga människor som omfattas av förromersk järnålderskultur? Nej knappast. Berättelsen skulle då bli svår att ta till sig. Begreppet kelter är väl inarbetat. Vi får nog finna oss i att formuleringar som keltisk kultur, keltiska språk och keltiska mynt kommer att leva kvar ännu en tid.
Kelterna som begrepp och företeelse uppstod under antiken och det keltiska arvet finns på många ställen i den europeiska kulturen. Trots det är vår kunskap om kelterna avsevärt mycket lägre än om många andra antika folk. Kelterna sågs som barbarer av sina samtida grannar men under antiken spreds antikens kultur till dem liksom den spreds till folken vid Svarta Havet.
Kelterna har inte efterlämnat några skrifter till eftervärlden och de grundade inte ett imperium som kunde stå emot romarnas framryckningar. Kelterna var organiserade i hövdingadömen som på sina håll kunde ingå i någon löst kontrollerad federation. Det som höll ihop kelterna var deras språk och deras religion.
Kelterna var ett handelsfolk och de handlade med salt, tenn och vissa hushållsprodukter. Denna handel gjorde att ett visst välstånd uppstod bland de keltiska stammarna. Generellt sett brukar man anse att handelsfolk är fredliga folk, och kelterna var nog generellt sett fredliga, även om vissa grupper av dem kunde visa på motsatsen.
Under 200-talet utsattes exempelvis Grekland för plundringar och kelterna nådde ända fram till Delphi som de inte lyckades inta. Därefter bosatte de sig i Mindre Asien (dagens Turkiet) och gav upphov till federationen Galatien som blev ett kungarike under första århundradet f.v.t.
Vår kunskap om kelterna bygger i huvudsak på arkeologiska fynd eftersom de inte efterlämnat några skrifter. De viktigaste arkeologiska fynden är de keltiska gravarna, och man har påvisat att det hos detta folk fanns en uttalad dödskult. Brons- och järnföremål i hövdingarnas gravar vittnar om hög hantverksskicklighet och högt utvecklad estetisk känsla.
I gravarna har man förutom keltiskt hantverk också funnit importerade föremål av grekiskt och etruskiskt ursprung. Kelternas skicklighet när det gäller guldsmedsarbeten är välkänd. Kelterna var också först i centrala och norra Europa med att dra nytta av hjulet som uppfinning.
Eftersom kelterna inte efterlämnade några skrifter har grekiska och romerska skriftliga källor bidragit med viss information, t ex Julius Caesars Commentarii de Bello Gallico (kommentarer om de galliska krigen). Här beskrivs de galliska byarna och de romerska städer som ersatte dessa byar under krigsåren 58 − 50 f.v.t.
Romarnas samlade benämning på dagens Frankrike och Belgien var Gallien och folken som bodde där kallades galler. Uttrycket har sitt ursprung i grekiskans galatai som är en alternativform av keltoi. Med galatai avsågs folket i Galatien i Mindre Asien (nuvarande Turkiet). Galatien var en federation av tre folkgrupper/stammar. År 37 f.v.t. blev Galatien ett enat kungarike. Sannolikt började då människorna i riket att kalla sig galater åtminstone tycks aposteln Paulus ha uppfattat det så när han skrev brev till dem några årtionden efter Jesu död.
Noricum var en federation av folkgrupper/stammar som uppstod på 400-talet f.v.t. med en utbredning som ungefär motsvarade dagens Österrike. Man anser att centralorten/huvudstaden hade namnet Noreia, men den har arkeologerna inte lyckats lokalisera.
Strax före vår tidräknings början blev Noricum en provins i det romerska riket och det finns teorier om att den romerska staden Virunum skulle ha anlagts på platsen för Noreia.
År 43 e.v.t. invaderade romarna Britannien. Tiden dessförinnan brukar benämnas keltisk tidsålder i England och man syftar då på att spåren av keltisk kultur kunde skönjas i öriket. I analogi med vad som anförts ovan var således människorna i England inte kelter under förromersk tidsålder.
Huruvida man i hela Storbritannien talade keltiska språk är idag omtvistat. Att man i Cornwall, Wales, Irland och Skottland talade (och till viss del ännu idag talar) keltiska språk är allmänt accepterat och en teori är att dessa språk uppstod på grund av handeln till sjöss norrut från Bretagne. Handel över Engelska kanalen förekom också vilket innebar att kulturelement spred sig från dagens Frankrike och Belgien till England. De äldsta mynten i England hade till exempel sitt ursprung på kontinenten och kan dateras till tidigt 200-tal f.v.t.
Grekland var redan på 700-talet f.v.t. en samling väl etablerade stadsstater. Etruskerna hade etablerat sig i det område som vi idag kallar Toscana i Italien. På 600-talet f.v.t. uppstod de första mynten i Lydien i Mindre Asien och på 300-talet f.v.t. började Makedonien göra sig gällande under Philip II (359-336). Hans son Alexander III (336-323) byggde sedan upp ett imperium vilket de flesta av oss känner till.
Eftersom grekisk och makedonsk kultur hade etablerats så tidigt blev de kända lång utanför sina respektive maktområden. De fick därför ett indirekt inflytande på den monetära utvecklingen i Europa under förromersk järnålder. När sedan det romerska riket började ta form och man började prägla silvermynt på 200-talet f.v.t. kom även de att sätta sina spår i den monetära utvecklingen på kontinenten innan den romerska framryckningen tog fart norrut.
Det viktigaste kulturelement som kelterna tog till sig från medelhavsfolken, och som har haft extra stor betydelse för tolkningen av deras kultur och geografiska fördelning, är de mynt som de har lämnat efter sig.
Redan under tidig förromersk tidsålder hade kelterna via grekiska handelskontakter i Marseille skaffat sig kunskapen om hur man präglar mynt. Den grekiska klassiska stilen vann gehör hos kelterna i Marseille och konsten att slå mynt letade sig upp i Gallien utmed handelsvägarna.
Silvertetrobol 130-121 f.v.t. Massalia.
Diameter 15 mm vikt 2,68 g
På åtsidan visas den grekiska gudinnan Artemis.
Hon motsvarades hos romarna av Diana.
På frånsidan visas ett lejon med
inskriften MAΣΣA / ΛIHTΩN.
Foto: cngcoins.com
Som centra för de enskilda keltiska stammarna anlades byar, gärna på höjder och platta åsar. Om byn var befäst (med ringmur) benämndes den en oppidum av romarna. I många fall var dessa byar förbundna med varandra via handelsvägar. Både lokalt producerade och importerade mynt fungerade som betalningsmedel i handeln mellan byarna.
Genomslaget för de keltiskt producerade mynten kom under 200-talet f.v.t. då man hämtade inspiration från den makedonska gultstatéren slagen för Filip II, och dessa guldstatérer kom att bli viktiga som handelsmynt. Folket i Arvernes i centrala Gallien lärde sig tidigt att prägla guldstatérer. Det är uppenbart att man i Arvernes hade god tillgång på guld och de utformade sina mynt med stor skicklighet med motiv som utformades med högsta kvalitet. Även statérer i lägre valörer gavs ut, exempelvis 1/4 statér.
De keltiska mynten finns i en stor mängd typer och varianter. Myntbilderna kan vara relaterade till djur, i synnerhet hästar, i spiralformigt utformade mönster. I de fall då en människas huvud åskådliggörs är motivet ibland stiliserat med spiraler och bågar för att uttrycka ögon och näsor.
Under den senare delen av den förromerska tidsåldern började det dyka upp inskriptioner på mynten som utvisade vem som var myntherre. På mynten finns ibland symboler från äldre kulturer, med dessa symboler förstår vi oss inte på. De kan exempelvis vara hämtade från forntidens grottor som hade helgats åt högre väsen.
Symboler på mynten har ibland hämtats från forntidens grottor.
Dessa symboler är helt obegripliga för oss idag.
Bilden till vänster är från en grotta i Fontainebleau i Frankrike.
Bilden till höger visar en guldstatér från andra århundradet f.v.t.
som kan tillskrivas armoricifolket i Bretagne
Foto Maria E P Köning (1899-1988)
Hon var forskare om kelterna och paleolitiska grottmålningar.
Bilden är hämtad ur en liten skrift av henne med namnet
Die Münzen der Kelten, 1977, som hon skrev med
anledning av en utställning om keltiska mynt
i der Kreissparkasse, Köln, 1977.
De keltiska mynten har fått stor betydelse för forskningen om kelterna. De keltiska mynten har också kommit att uppmärksammas inom numismatiken under de senaste decennierna. På grund av okunnighet såg man förr i världen ned på de keltiska mynten som barbariska och betydelselösa. Man smälte till och med ned dem och sålde dem som metallskrot. Redan på Julius Caesars tid då keltiska mynt togs som krigsbyten, smältes mynten ned. Av guldet framställdes romerska guldmynt.
Efter det att Gallien hade blivit en romersk provins omkring år 50 f.v.t. avstannade den keltiska myntningen. Även den östkeltiska myntningen torde ha upphört under motsvarande tid.
Mynten från den keltiska tiden är ett spännande samlarområde. Guldmynten betingar ett pris av åtskilliga tusen kronor och man måste vara försiktig för att inte råka ut för förfalskningar. Inköp från en välrenommerad mynthandlare rekommenderas generellt. Det finns exempel på att keltiska guldmynt har avslöjats som förfalskningar flera decennier efter inköp. Att komma tillrätta med en sådan affär i efterskott är inte lätt.
Vill man samla keltiska mynt krävs referenslitteratur som är svår att få tag på i Sverige. Man får vända sig till utländska antikvariat och mynthandlare. Ett referensbibliotek kostar därför både möda och ekonomisk uppoffring att införskaffa.
Idag samarbetar arkeologer, historiker, lingvister och numismatiker för att komma tillrätta med de missuppfattningar om kelterna som uppstod under 1800-talet. Mynten från Storbritannien och Spanien är väl dokumenterade. Mynten från Frankrike och Belgien är också tämligen väl dokumenterade men det krävs inköp av många bokband (på franska) för att täcka in hela Gallien. Ett ambitiöst forskningsprojekt har inletts vid franska Nationalbiblioteket i Paris. Åtta band i A4-format har planerats, och två av dessa har hittills utkommit (på franska).
Fotnoter
[1] Se Dick Harrison i litteraturlistan.
[2]
Ungefär som "germanerna" vilket var romarnas benämning på de människor som bodde norr om Alperna.
Gerhard Herm. The Celts. New York 1975.
Det har hänt en hel del inom forskningen sedan 1975, men boken har
ändå ett visst värde som introduktion till keltisk kultur.
Daithi O Hogain. The Celts History. 2002
O Hogain håller fast vid och utvecklar den gamla uppfattningen om att kelterna
var en folkgrupp som spred sig över den europeiska kontinenten.
O Hogain är knuten till universitetet i Dublin.
Dick Harrison. Kelter eller galler. Historiebloggen, Svenska Dagbladet 2012-03-08
Här får vi en uppdaterad syn på vad som avses med begreppet keltisk.
Dick Harrison, Vilka var galaterna? Historiebloggen, Svenska Dagbladet 2013-11-25
Här berättas kortfattat om vilka galaterna var och hur deras rike uppstod.
Derek F Allen. The Coins of the Ancient Celts. Edinburgh 1980.
D F Allen dog 1975. Boken är en postum utgåva där man kompletterat
med material från Allens föreläsningar. Boken har ett visst värde som
introduktion till de keltiska mynten.
König, Marie E P. Die Münzen der Kelten. 1977.
Denna lilla skrift togs fram av König med anledning av att en liten utställning
om keltiska mynt sattes upp
hos Der Kreissparkasse i Köln i december 1977.
Utställningsföremålen (mynt) hade tillhandahållits av privatsamlare.
Robert Göbl. Ostkeltischer Typenatlas mit 52 Tafeln. 1973.
Fernando Alvarez Burgos. La Moneda Hispanica. Madrid 2008.
Boken, som är på spanska, beskriver utförligt med både text och bilder på
mynten från olika städerna. Inskriptionerna som är utförda med keltiberiska
runor visas i översättning.
Ripolles, Pere Pau & Abascal, Juan Manuel. Monedas Hispanicas. Madrid 2000
Spink. SCBC − Standard Catalogue of British Coins. London 2017.
Ett översiktligt verk om de brittiska mynten. Uppdaterade utgåvor
av detta verk ges ut regelbundet.
Chris Rudd. Ancient British Coins (ABC-boken). Samhain 2010.
Ett överskådligt verk med bra fotografier.
Robert van Arsdell Celtic Coinage of Britain. 2017.
Robert van Arsdell är den store auktoriteten på området. Han berättar utförligt
om mynten och hans arbete är ett bra komplement till ABC-bokens fina bilder.
Ybe van der Wielen. Monnayages Allobroges. Lausanne 1999.
Boken, som är i A4-format och skriven på franska, ger en god inblick
i Allobrogernas mynt. Allobrogerna höll till mellan floderna Rhone
och Isere, dvs mellan Lyon och Geneve.
Delestrée, Louis-Pol & Tache, Marcel. Nouvel Atlas de Monnaies Gauloises.
(två band). 2004 och 2008.
Depeyrot, Georges. Le numéraire celtique. Vol I. La Gaule du Sud-Est. 2002
Depeyrot, Georges. Le numéraire celtique. Vol IV. Bituriges, Eduens, Sequanes, Lingons. 2004
Depeyrot, Georges. Le numéraire celtique. Vol V. La Cenre Parisien. 2005.
Depeyrot, Georges. Le numéraire celtique. Vol VII. La Gaule orientale. 2005.
Depeyrot, Georges. Le numéraire celtique. Vol VIII. La Gaule occidentale. 2005.
Bibliotheque nationale de France (BNF). Catalog des Monnaies Celtiques.
Ett ambitiöst forskningsprojekt. Åtta volymer i A4-format har planerats.
Av dessa har hittills två utkommit två volymer:
− Sylvia Nieto-Pelletier. Vol 1. Les Arvernes (Centre de la Gaule). 2013.
− Eneko Hiriart. Vol 2. Les monnaies á la croix (mynt med korsmotiv). 2017.
Michaela Kostial. Neufund einer keltischen Kleinsilbermünze aus Unterfranken.
Artikeln publicrades i Jahrbuch f. Numismatik u. Geldgeschischte, band 40. 1990.
Hoover, Oliver D. The Handbook of Greek Coinage Series. Volume 7.
Handbook of Coins of Northern and Central Anatolia.
Classical Numismatic Group Inc. 2012.
Grafik av författaren
Dokumenthistorik
| 2018-09-16 | Dokumentet skapat |
| Senast uppdaterad 2024-05-19 Copyright © 1996-2024 Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm tel 08 - 667 55 98 |