Fredrik Barbarossa   -   en kändis från medeltiden

Av Lennart Castenhag

Att nazityskland kallade sin militäroffensiv mot Sovjetunionen för Operation Barbarossa under andra världskriget är väl allom bekant, och att det var Fredrik Barbarossa som fick låna ut sitt namn till denna militära operation är det kanske också många som känner till, men vem var denne Fredrik Barbarossa och vad var så märkvärdigt med honom?

Fredrik Barbarossa (född ca 1122, död 1190) var son till hertig Fredrik II av Hohenstaufen och Judith som var dotter till hertig Henrik IX av Bayern (av ätten Welf). Å 1147 ärvde Fredrik Barbarossa titeln hertig Fredrik III av Schwaben.

Det andra korståget

Fredrik deltog i det andra korståget mot Det Heliga Landet under åren 1147-49 tillsammans med sin farbror, den tyske kungen Konrad III. Det var under dessa år som kung Konrad lärde känna sin brorson som en mycket kompetent ung man. När kung Konrad III några år senare låg på sitt yttersta var tronföljden inte säkrad. I vart fall var inte kungen säker på att hans sexårige son skulle hålla måttet som hans efterträdare. Kung Konrad lär då på sin dödsbädd ha yttrat att ingen skulle vara bättre lämpad att efterträda honom än brorsonen Fredrik.

Kejsar Fredrik I, som kors-farare. Miniatyrmålning i en handskrift från år 1188. Vatikanens bibliotek, Rom.

Två rivaliserande tyska släkter

Släkterna Hohenstaufen och Welf var de två stora rivalerna inom tysk politik under 1100-talet. Att hitta en kung som kunde accepteras av dem bägge var inte lätt, därför valdes ofta en svag kung som inte skulle kunna ställa till med förtret för det motsatta lägret. Resultatet blev att det tyska imperiet kom i oordning. Med Fredrik som ättling till både Hohenstaufen och Welf hoppades de tyska furstarna att de hade funnit en kungakandidat som skulle kunna bringa ordning i landet.

Fredrik kröntes i Aachen år 1152. Han blev kung av Italien år 1155 och han kröntes till kejsare av Tysk-romerska riket av påven Hadrianus IV samma år.

Det skulle visa sig att Fredrik Barbarossa till stor del skulle komma att infria förväntningar från de tyska furstarna. Han hade en förmåga att sätta sig i respekt hos omgivningen med sina kunskaper och sin organisationsförmåga och han lyckades modernisera rättsväsendet. Han hävdade också sin rätt gentemot påven att tillsätta biskopar vilket påven hade svårt att tåla (den s.k. investiturstriden).

Ett kungarike bestående av tusen furstendömen

Det Tyskland som Fredrik hade satts att leda bestod av mer än tusen furstendömen som vart och ett hävdade sitt eget intresse. Vissa av dem var ytterligt små, men det fanns också större enheter som Bayern och Sachsen. För att bringa ordning i allt detta försökte Fredrik skapa goda relationer med sina underlydande furstar, men vägen till framgång var inte given. Några resurser utöver sina privata hertigdömen Schwaben och Franken fanns inte att få. Han fick förlita sig på det rika Italien som måste vinnas med diplomati och vapenmakt.

Se kartan nedan. Släkten Welf besatt hertigdömena Sachsen och Bayern. Släkten Hohenstaufen besatt hertigdömena Franken och Schwaben. Dessa två släkter ägde tillsammans ungefär hälften av Tysklands areal i mitten av 1100-talet.

De italienska furstarna hade svårt att acceptera den tyska överhögheten. De kom att kalla Fredrik för Barbarossa vilket betyder rödskägg på italienska. I Tyskland var han känd som kejsar Rotbart, vilket har samma innebörd.

Tysklands mäktigaste hertigdömen samt norra Italien i mitten av 1100-talet.

I oktober 1154 marscherade Fredrik mot Italien för att komma tillrätta med normanderna i Neapel-Sicilien. Wilhelm I hade kommit till makten som kung över Neapel-Sicilien tidigare under året och han hade inga som helst planer på att låta sig styras av någon tysk kejsare. Redan i Norditalien mötte Fredrik motstånd. Ett uppror hade blossat upp i Milano och rebellerna vägrade släppa kontrollen över staden.

När Fredrik närmade sig Rom kom påven Hadrianus IV honom till mötes och Fredrik kröntes till Tysk-romersk kejsare i Peterskyrkan den 18 juni 1155. Enligt den ursprungliga planen var det så dags för Fredrik att ta itu med normanderna, men det var stekande hett i Italien och Fredrik längtade hem. Han hade varit hemifrån nästan ett helt år.

En tillbakablick: hertig Henrik X av Sachsen och Bayern

Hertig Henrik X "den stolte" av släkten Welf var en av de mäktigaste personerna i Tyskland på 1130-talet. Han var i besittning av både Sachsen och Bayern och han ansåg sig vara en självklar efterträdare till kungatiteln när svärfadern, kung Lothar III, låg på sitt yttersta år 1137.

 

I valet år 1138 blev det inte som Henrik X "den stolte" hade tänkt sig. De tyska furstarna hade retat upp sig på Henriks arroganta attityd och valde istället rivalen Konrad III av släkten Hohenstaufen. Den bittre Henrik X kunde inte tåla att han hade blivit förbigången och han vägrade ge Konrad III tribut. Henrik X hamnade därmed i onåd hos den nytillträdde kungen och han berövades sina hertigdömen. I försöken att återta Sachsen och Bayern dödades Henrik X i ett fältslag år 1139. Han efterlämnade hustrun Getrude och den tioårige Henrik Lejonet.

Klicka i diagrammet för mer information

Fredrik Barbarossa och Henrik Lejonet var kusiner

Gertrude gav inte upp kampen om Sachsen och Bayern och hon lyckades övertala Konrad III att åtminstone återlämna Sachsen. Hennes son Henrik Lejonet borde väl ändå få behålla något av sitt arv. Konrad III lät sig bevekas och Henrik Lejonet tillerkändes rätten till hertigdömet Sachsen år 1142. I gengäld avsade sig Henrik Lejonet arvsrätten till hertigdömet Bayern som fortsättningsvis skulle tillhöra Henrik II Jasomirgott av ätten Babenberg.

Oroligheter i Bayern

När Fredrik återkom till Tyskland på hösten 1155 visade det sig att oroligheter hade uppstått i Bayern. Fredrik insåg att den bayerske hertigen Henrik II Jasomirgott inte höll måttet, så han avsattes och ersattes med Henrik Lejonet. Därmed var förhållandena i Bayern återställda till vad som hade gällt under Henrik Lejonets fars tid, dvs under hertig Henrik X "den stoltes" tid. Som kompensation för Bayern fick Henrik II Jasomirgott Österrike som därmed upphöjdes till självständigt hertigdöme.

Arrangemanget var en eftergift från Fredriks sida. Han ville dessutom upprätta goda relationer med sin kusin Henrik Lejonet eftersom han inte hade råd att ha honom som sin fiende

Fredrik gifter om sig

Fredrik hade ingått äktenskap med Adelheid av Vohlburg år 1147 men något barn kom aldrig till världen − och åren gick. År 1153 tröttnade Fredrik och han lyckades få påven att upphäva äktenskapet. Det förelåg för nära släktsamband var den officiella förklaringen.

År 1156 ingick Fredrik äktenskap med den trettonåriga grevinnan Beatrice av Burgund. Hon var dotter till greve Renaud III och han hade avlidit fem år tidigare vilket hade gjort Beatrice till regerande grevinna. Äktenskapet medförde att Fredrik nu även hade blivit kung av Burgund. År 1164 föddes första sonen och ytterligare söner skulle följa senare. Tronföljden torde därmed vara tryggad för Fredrik.

Ytterligare problem i Italien

Kung Wilhelm I av Sicilien, som Fredrik hade tänkt ta itu med under sin första resa till Italien, men som han inte hann med, ställde till besvär för påven Hadrianus IV. För att lugna ned honom skänkte påven honom landområden, landområden som tillhörde den tyske kejsaren. Fredrik kände sig kränkt över påvens tilltag och begav sig till Italien en andra gång med sin armé. Med på färden fanns Henrik Lejonet med sina sachsiska trupper. Men påven Hadrianus IV avled plötsligt år 1159.

Det fanns två rivaliserande påvekandidater och de sökte bägge stöd hos Fredrik som bedömde att Victor IV var den bäst lämpade. Den andre påvekandidaten, Alexander III, svarade då med att bannlysa både Fredrik och Victor IV. På Fredriks inrådan sammankallades ett råd med kung Ludvig VII av Frankrike som ordförande år 1162 för att fälla ett avgörande i frågan. Men Ludvig anade att omröstningen inte skulle komma att gå rätt till, så han avböjde att delta.

Som en hämndaktion allierade sig Alexander III med normanderna på Sicilien mot Fredrik. I Milano hade upproret åter blossat upp vilket Fredrik tvingades ge sig i kast med. Det slutade med stor förödelse i staden innan upprorsmännen gav upp. Därefter gav sig flera andra norditalienska städer utan strid.

Efter att ha återvänt till Tyskland i slutet av 1162 tvingades Fredrik att ta itu med en pyrande konflikt mellan Henrik Lejonet i Sachsen och furstarna i angränsande områden. Konflikten gällde att furstarna med oro såg hur Henrik Lejonet undan för undan lade under sig ytterligare landområden.

Värdefulla reliker till Kölnerdomen

År 1163 bestämde sig Fredrik för att ta itu med de besvärliga normanderna på Sicilien. På vägen till Sicilien lade Fredrik beslag på relikerna efter de tre vise männen i Basilica di Sant'Eustorgio i Milano och han skänkte dem till ärkebiskopen i Köln, Rainald av Dassel [3] . Relikerna hade mycket stort kyrkligt värde och skulle innebära att många pilgrimer skulle komma att besöka staden från hela världen. Ännu idag förvaras dessa reliker i Kölnerdomen.

Så dog plötsligt påvekandidaten Victor IV år 1165 och Alexander III vädrade morgonluft. Fredrik var under den här tiden sysselsatt med att återställa lugnet i Rhenlandet där han med hjälp av den nye påvekandidaten Paschal III organiserade en magnifik hyllning till Karl den store i Aachen. I oktober 1166 dök det upp oroande rykten om att påvekandidaten Alexander III hade allierat sig med den bysantinske kejsaren Manuel I. Av den anledningen gav sig Fredrik åter iväg mot Italien för att säkra kandidaturen för Paschal III. Denna gång följde inte Henrik Lejonet med. Han hade fullt upp med att ordna upp konflikten med sina grannfurstar. I början av år 1167 belägrade Fredrik Ancona som stod på kejsar Manuel I:s sida i påvestriden, men han avbröt belägringen för att bege sig till Rom för att närvara då hustrun Beatrice kröntes till kejsarinna av Paschal III. Oturligt nog bröt en malariaepidemi ut inom den tyska armén så han tvingades att abrupt återvända till Tyskland för att inte hela armén skulle ödeläggas.

Under de påföljande sex åren försökte Fredrik hävda sin kejserliga makt över Böhmen, Polen och Ungern. Han inledde också vänskapliga förbindelser med den bysantinske kejsaren Manuel I. Dessutom bättrade han på relationerna med Henrik II av England och Ludvig VII av Frankrike.

Flera grevar i Schwaben dog under år 1167, däribland Fredriks kusin, den unge hertigen Fredrik IV (se nedanstående släktdiagram). Detta gav utrymme för att ändra om maktfördelningen inom hertigdömet. Han utnämnde sin treårige son Fredrik till hertig Fredrik V av Schwaben och han lät kröna sin tvåårige son Henrik till kung Henrik VI som på så vis blev tronarvinge och medregent till Fredrik Barbarossa.

Hertigarna av Schwaben under 1100-talet

Philip von Heinsberg, ärkebiskop i Köln 1167 − 1191

Staden Köln blev biskopssäte under 700-talet. På 900-talet slog både kung Otto I och ärkebiskopen Bruno I mynt i staden. Köln utvecklades till ett maktfäste och många av de mynt som producerades i staden fann sin väg till norden som vikingamynt.

Philip von Heinsberg föddes omkring år 1130 som son till greve Goswin II av Heinsberg. Efter avslutade studier i Köln och Rheims blev Philip dekanus vid domkapitlet i Köln. År 1167 utnämndes han till Kölns ärkebiskop och ärkekansler för Italien (dvs ärkebiskop för Italien).

Philips första stora uppdrag blev att år 1168 medla i konflikten mellan England och Frankrike. Konflikten gällde den engelske kungens stora jordinnehav i Frankrike. Provinserna Normandie, Bretagne, Anjou och Akvitanien hade hamnat under engelsk kontroll efter det att mäktiga franska jordägare hade flyttat till England[4].

Den franska kronodomänens omfattning var minst sagt blygsam jämfört med engelsmännens jordinnehav i Frankrike − en omständighet som den franske kungen naturligtvis hade svårt att acceptera. Se nedanstående karta.

Den engelske kungens besittningar i Frankrike år 1180

Philips medlingsuppdrag var sannerligen inte enkelt, men han lyckades åtminstone för stunden dämpa konflikten. Resultatet blev att Rickard Lejonhjärta (född 1157), son till kung Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien, förlovade sig med den franska kungadottern Alys/Alice (född 1160). Dessutom blev Rickard och den franske kungasonen Filip mycket goda vänner. Långt senare tillträdde Filip som kung Filip II av Frankrike och Rickard Lejonhjärta blev Englands kung, men då blossade konflikten åter upp mellan England och Frankrike.

Ärkebiskop Philip var direkt underordnad kejsaren men han var en tämligen expansiv ärkebiskop. Genom att köpa upp sina underlydandes gods och gårdar, utökade han sitt privata jordinnehav. Kölns stadsmur utvidgades och staden växte till sig så att den blev Tysklands största stad.

Kejsar Fredrik Barbarossa insåg att ärkebiskopen kunde bli ett potentiellt hot mot honom. Han allierade sig därför med några av ärkebiskopens konkurrenter i kampen om ytterliga mark. Därefter upphöjdes Aachen och Duisburg till kungliga städer med handelsprivilegier för att försvaga Köln ekonomiskt.

Efter dessa åtgärder från Fredrik Barbarossas sida anslöt sig Philip till sin kejsare och han aktade sig för att utmana honom. Som ärkekansler för Italien deltog Philip i flera av Fredriks kampanjer, även i det förödande fältslaget vid Legnano.

Jämför ovanstående mynt med Fredrik Barbarossas mynt från Aachen. Huruvida det är samma gravör som har varit verksam i bägge fallen har inte kunnat styrkas, men kan heller inte uteslutas.

Nederlaget vid Legnano 1176

År 1174 reste Fredrik åter till Italien eftersom de antityska strömningarna hade vuxit sig starkare. Lega Lombardia (Lombardiska förbundet) hade bildats som ett förbund av norditalienska städer som stod i öppen opposition mot den tyska överhögheten. Förbundet hade naturligtvis stöd av påven Alexander III, men även Venedig, Sicilien och Konstantinopel gav sitt stöd åt förbundet.

Den befästa staden Allessandria hade uppstått år 1168 som ett fäste för Lega Lombardia. Fredriks försök att inta Allessandria slutade i ett fiasko. Hans armé led därefter ett förkrossande nederlag i slaget vid Legnano den 29 maj 1176 och Fredrik sårades allvarligt. Genom freden i Venedig 1177 tvingades Fredrik att öppet visa sig ödmjuk inför Alexander III.

I ett försök att befästa sin ställning lät Fredrik kröna sig till kung av Burgund i Arles den 30 juni 1178. Fredrik hade visserligen tillträtt som kung av Burgund redan år 1156, men det fanns ett stort symbolvärde i att låta sig krönas av ärkebiskopen i Arles.

Henrik Lejonet detroniseras

Fredrik hade svårt att förlåta Henrik Lejonet för att han inte hade följt med till Italien år 1174. Vid omkring år 1180 hade Henrik Lejonet utvidgat sitt territorium som omfattade Sachsen, Bayern samt ytterligare områden i norra och östra Tyskland. Genom att dra nytta av Henrik Lejonets frostiga relationer med sina grannar slog Fredrik fast i en domstol, bestående av biskopar och furstar år 1180, att imperiets lag stod över traditionell tysk lag. På så vis berövades Henrik Lejonet sina egendomar och förklarades fredlös. Fredrik invaderade därefter Sachsen med sin kejserliga armé och han tvingade sin kusin att kapitulera. Henrik Lejonets allierade hade övergivit honom och han tvingades i exil i tre år hos sin svärfar Henrik II av England. Sina sista år tillbringade Henrik Lejonet i Brunswick där han ägnade sig åt konst och arkitektur.

Ärkebiskop Philip som hertig av Westfalen

Eftersom Philip hade visat sig lojal mot sin kejsare, fick han hertigdömet Westfalen till skänks år 1180. Det hade uppstått ur spillrorna av hertigdömet Sachsen. Med kontroll över Westfalen blev Philip en av de mäktigaste furstarna i norra Tyskland, och han blev ett potentiellt hot mot det kejserliga inflytandet i området.

Fredrik insåg att hans kejserliga makt inte hade nått den nivå han hade önskat sig. I Tyskland uppstod här och var inbördeskrig när vissa furstar försökte öka sin makt på sina grannars bekostnad. I Italien hade det tyska kejserliga inflytandet minskat markant. Påven hade däremot skaffat sig en stark position.

Fredriks revansch på Neapel-Sicilien

Under år 1186 ordnade Fredrik så att sonen Henrik VI ingick äktenskap med Constance, arvtagare till Sicilien. Kung Wilhelm I av Sicilien hade avlidit redan år 1166 och hade efterträtts av Wilhelm II. År 1194 blev Henrik VI kung av Neapel-Sicilien och Fredrik hade slutligen fått sin revansch.

Klicka i diagrammet för mer information

Tredje korståget

Påven Urban III dog plötsligt i oktober 1187. Han efterträddes av Gregorius VIII som mer oroade sig för situationen i Det Heliga Landet än Fredrik Barbarossas förehavanden. Fredrik hade inget emot den nye påven och under en riksdag lovade han att bege sig ut på korståg mot Det Heliga Landet.

Avfärden mot Jerusalem inleddes år 1189. Med på resan fanns kung Filip II av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta av England samt en stor arme med många riddare. Filip II och Rickard Lejonhjärta valde att färdas sjövägen, men Fredrik Barbarossa marscherade med sina soldater landvägen. Han passerade genom Ungern, Serbien, Bulgarien och det Byzantinska territoriet under hösten 1189. Uppdraget komplicerades av att en hemlig alians hade uppstått mellan kejsaren i Konstantinopel och Saladin, men expeditionen hade förvarnats av den före detta drottningen Sibylla i Jerusalem. De vandrade genom Anatolien där korsfararna hade framgång genom att besegra turkarna i slaget vid Ikonium. Därefter marscherade de in i Kilikien. Att den stora tyska armen var i antågande oroade Saladin som rustade en arme och gick till motangrepp.

Den 10 juni 1190 drunknade Fredrik då han försökte ta sig över floden Saleph. Kaos uppstod och endast spillror av den tyska armén nådde staden Tyros där Fredrik begravdes.

Filip II och Rickard Lejonhjärta anlände till Acre med sina skepp. Under färden hade de blivit bittra fiender vilket gjorde att Filip II tröttnade på kampanjen och strax återvände till Frankrike.

Rickard Lejonhjärta utkämpade några fältslag med viss framgång mot Saladins trupper, men han lyckades inte erövra Jerusalem. Under sin resa hem råkade Rickard ut för dåligt väder och tvingades söka nödhamn på Corfu. Under sin vidare färd norrut togs han tillfånga av Leopold V av Österrike. Hur det gick sedan kan du läsa om via följande länk:
https://sonesgarden.se/Kult_ide_hist/Rickard_Lejonhjarta/Rick_lejon.html

Foto och grafik av författaren där ej annat anges.

Fotnoter

[1] Karl Gerd Krumbach. Aachener Münzen des Mittelalters, Aachen 1995.

[2] Hubert Emmerig. Der Regensburger Pfennig.
      Die Münzprägungen in Regensburg vom 12. Jahrhundert bis 1409. Berglin 1993,

[3] Några ärkebiskopar i Köln under 1100-talet
      Friedrich II von Berg 1156-1158
      Rainald von Dassel 1159-1167
      Philip I von Heinsberg 1167-1191

[4] Normandie och Bretagne hade blivit engelskt när Wilhelm Erövraren från Normandie lade under sig England år 1066. Provinsen Anjou, som var i Plantagenetdynastins ägo, blev engelskt när fransmatten Geoffrey V av Anjou gifte sig med Matilda (hon var engelsk tronarvinge och barnbarn till Wilhelm Erövraren). Akvitanien, Poitou och Gascogn blev engelskt när hertiginnan Eleonora av Akvitanien ingick äktenskap med Henrik II av England år 1152.

[5] Walter Hävernick. Die Münzen und Medaillen von Köln.
      Vom Beginn der Prägung bis 1304. 1935 (nytryck 2013).

Dokumenthistorik

2016-02-09

Dokumentet skapat