2017-11-02
Av Lennart Castenhag
För tusen år sedan sträckte sig den franska kungliga domänen inte långt utanför Paris och Orleans. Kung Philip behöll denna domän intakt och han lyckades till och med utvidga sina gränser genom att utnyttja spänningarna mellan sina rivaliserande vasaller.
Frankrike[1] används här som begrepp för att beskriva det område som egentligen borde kallas Västra Frankerriket, men det var nog ingen som sa så för tusen år sedan. Däremot vet vi att kungarna kallade sig Frankernas konung, och det skulle dröja till början av 1200-talet innan titeln Frankrikes konung[2] kom i bruk.
Berättelsen om kung Filip I baserar sig på vad som har gått att finna i engelsk och fransk litteratur. Resultatet av hans regering visar på att han sannolikt var en duglig kung, men hans eftermäle är inte nådigt, antagligen beroende på de förklenande skriftliga alster som kyrkans män har lämnat efter sig. Förhållandet mellan kungen och påven var ju tämligen spänt.
Det tidiga 1000-talet i Europa var en tid av politiska strider och våldsamma motsättningar mellan lokala furstar som ville demonstrera sin styrka och slå vakt om sina territorier. Så småningom dämpades våldsamheterna något under inflytande av kristendomens fredsbudskap. För upprätthållande av lag och ordning fick kungamakten en ökande betydelse men de motsträviga lokala furstarna förblev ett hot mot den centraliserade makten.
För tusen år sedan var Frankrike egentligen inte en nation enligt våra dagars synsätt. Frankrike var snarare en konfederation av självständiga hertigdömen och grevskap som styrdes av egensinniga feodalherrar i en rivaliserande atmosfär. Kungen hade uppenbara problem med att hävda sin ställning och han marginaliserades till den kungliga domänen, dvs de kungliga godsen. För att stärka sin ställning närmade sig kungen kyrkan. Kröningen inom ramen för kyrklig ceremoni skulle visa på att kungen hade fått sin makt av Gud. Katedralen i Reims användes gärna för kungliga kröningsceremonier[3], och där vigdes också den franske kungen Henrik I med Anna av Kiev år 1051.
foto: www.saivenumismatique.com
Denier 1031-1060, Henrik I, Chalon-sur-Saône, vikt 1,03 g, ref. Dup # 23
HINIICVS REX (kung Henrik)
CAVION CIVITA (staden Châlon)
Upproriska furstar hade låtit bygga starka befästningar åt sig och de hotade kungamakten. Kungen tvingades därför oupphörligen att bekämpa uppror. Då kung Henrik avled år 1060, lämnade han efter sig ett rike med försvagad kungamakt och en till ytan tämligen begränsad kunglig domän.
Omkring år 1000 talades ett dussin språk i Frankrike. Det fanns dessutom fler än hundra valutor i landet eftersom myntens giltighet var knutna till begränsade monetära distrikt i anslutning till någon stad (ett myntverk). Den kungliga domänen var också indelad i ett antal monetära distrikt. Se kartan längre ned på sidan som översiktligt visar myntverken i den kungliga domänen under kung Filips regering.
Myntens giltighetstider var begränsade vilket innebar att nya emissioner utkom i intervaller på några år. En växlingsavgift togs ut genom att till exempel fyra gamla mynt växlades in mot tre nya. Mynträtten gav således inkomster åt myntherren (dvs kungen i den kungliga domänen).
Klicka på kartan för ytterligare information.
Frankrike var omkring år 1035 en konfederation av självständiga hertigdömen och grevskap.
Kronans domän (den kungliga domänen) låg inklämd mellan de mäktiga grevskapen
Blois och Champagne. Frankrike hade vid den här tiden ca 5 miljoner invånare
vilket ska jämföras med några hundra tusen invånare i Sverige.
Greve Odo[4] II av Blois lyckades lägga under sig de bägge grevskapen Blois och Champagne. Han uppnådde med tiden ett ansenligt välstånd eftersom Champagnes rykte som producent av ädla drycker hade nått utanför grevskapets gränser[5]. Champagne och Blois kom därvid att både omge och överglänsa den kungliga domänen i välstånd.
Hertigdömet Burgund, strax inom den franska gränsen, var en välmående provins och handeln med vin av hög kvalitet gav burgundhertigarna ansenlig makt. Den franske kungen såg därför till att hans son kom att knytas till hertigdömet Burgund. Denne son blev senare kung Henrik I år 1031. Henriks yngre bror blev hertig av Burgund. På så vis blev de mäktiga burgundhertigarna lojala mot kungahuset. Se släktträdet längre ned på sidan för ytterligare detaljer.
Filip I var ättling på fädernet till Hugo Capet (grundaren av dynastin Capet). På mödernet var Filip ättling till den svenske kungen Olof Skötkonung (se släktträdet nedan).
Filip I var son till Henrik I och Anna av Kiev. Anna bestämde att hennes son skulle få namnet Filip, ett ovanligt namn i denna del av världen för tusen år sedan. Namnet för närmast tankarna till kungarna i antikens Makedonien.
Klicka i diagrammet för ytterligare informtion
Inom dynastin Capet gällde praxis att äldste sonen skulle krönas inom faderns livstid. Sonen blev därmed medregent till fadern fram till dennes död. På så vis säkrades successionen, dvs den nye regenten ifrågasattes inte så lätt. Dessutom gavs sonen möjlighet att förbereda sig inför uppgiften att regera landet.
Filip kröntes den 23 maj 1059 vid en ålder av sju år. Året efter dog Henrik I och Filip blev Frankrikes kung under förmyndarskap av greve Baldwin V av Flandern[6] och modern Anna. År 1067 avled Baldwin V och det ansågs att Filip kunde bära ansvaret att själv regera landet.
Greve Fulko IV av Anjou kom i gräl med sin bror greve Geoffrey III av Gatinais år 1068 om hur makten skulle fördelas i det viktiga grevskapet Anjou. Greve Fulko sökte stöd hos kung Filip som "förhandlade" fram en lösning vilken ledde till att greve Geoffrey fick lämna ifrån sig grevskapet Gatinais till kungamakten. Filip rustade därefter upp myntverket i Chateau-Landon[7] för att där prägla kungliga mynt.
År 1072 ingick Filip äktenskap med Bertha av Holland (1055-1094). Hon skänkte honom dottern Constance (1078-1126) och sonen Ludvig (1084-1137). Därmed var tronföljden säkrad. Bertha blev med tiden något omfångsrik, ett släktdrag som även drabbade sonen Ludvig som har gått till historien som Ludvig "den tjocke".
År 1090 kom Filip i kontakt med Bertrade av Montfort[8]. Hon var hustru åt greve Fulko IV och hon hade just fött en son åt honom. Bertrade var synnerligen vacker och ömsesidigt tycke uppstod mellan Bertrade och Filip. Hon lämnade sin man och gifte sig med Filip den 15 maj 1092 trots att bägge två redan var gifta på varsitt håll. Händelsen resulterade i en smärre skandal − kung Filip hade försatt sig i bigami och påven Urban II var inte nådig. Han bannlyste Filip som envisades med att hålla fast vid sin vackra hustru. Filip ådrog sig därmed epitetet "den amoröse".
Den 15 oktober 1094 avled Bertha. Filip hoppades att påven skulle lugna ned sig − men icke − en ny bannlysning kom. Det sägs att Filip gjorde några tafatta försök att frigöra sig från Bertrade, men han återvände alltid till henne och paret fick dessutom tre barn tillsammans.
Simon de Crépy (född c 1047) var greve av Valois och Vexin från år 1074. Emellertid tröttnade han på greverollen år 1077 och han överlät grevskapet Vexin på den franska kronan. Grevskapet Valois överlät han på systern och hennes man.
I Vexin anlade Filip myntverk i Mantes och Pontoise. Vid utformningen av mynten i Pontoise hämtades inspiration från de mynt som hade slagits i le Mans under åren 1015-1036.
På 1090-talet hade den franska kungliga domänen utökats till att även
omfatta grevskapen Vexin, Bourges, Gatinais, Sens och Joigny.
År 1095 höll påven Urban II ett tal som har gått till historien som Kallelsen i Clermont varvid han uppmanade till befrielse av det Heliga Landet. Påvens tal ledde till det första korståget (1096-1099) och bland deltagarna fanns vicomte[9] Odo Arpin av Bourges (c 1060-c 1130). Inför den förestående resan fann han det lämpligt att sälja Bourges till kung Filip.
Eftersom relationen mellan påven och Filip var minst sagt "frostig", deltog inte Filip i korståget, däremot deltog hans bror, Hugo av Vermandois
Kung Filip köper Bourges av vicomte Odo Arpin
Bilden är hämtad ur Grandes Chroniques de France.
Bokverket tillkom under senare halvan av 1200-talet,
och den finns förvarad i
Bibliotheque Sainte-Genevieve i Paris.
År 1108 avled kung Filip och han begravdes enligt egen önskan i klostret Saint-Benoit-sur-Loire istället för bland förfäderna i Sankt Denis. Filip efterträddes av sonen Ludvig VI "den tjocke". Bertrade gick ur tiden år 1117.
Abbot Suger (1081-1151) var verksam i klostret St Denis och han har efterlämnat en notis om kung Filips hädanfärd. Notisen har möjligen bidragit till kung Filips något skamfilade eftermäle. Här följer ett brottstycke ur notisen.
They carried the body in a great procession to the noble monastery of St-Benoit-sur-Loire, where King Philip wished to be buried; there are those who say they heard from his own mouth that he deliberately chose not to be buried among his royal ancestors in the church of St. Denis because he had not treated that church as well as they had, and because among so many noble kings his own tomb would not have counted for much.
I notisen beklagar sig abboten över att St Benoit gynnats ekonomiskt på St Denis bekostnad. Notisen avslutas med att abboten ger kung Filip ett tjyvnyp.
Idag vet vi att klostret St Benoit var ett mycket aktat kloster. Det hade grundats på 600-talet och blev på 900-talet ett kulturellt centrum. År 1026 totalförstördes klostret i en brand men byggdes upp igen. År 1108 återinvigdes det nya klostret − samma år som kung Filip gick ur tiden. Klostret St Benoit är upptaget på Unescos världsarvslista.
Klostret Saint-Benoit-sur-Loire år 2011.
Foto: Gilbertus/Wikipedia
Detalj av kung Filips sarkofag i Saint-Benoit
Foto: Wikipedia
Av de tio kungliga myntverken var Paris och Orléans viktigast. Men kung Filip lät även slå mynt i hertigdömet Burgund och grevskapet Flandern, dvs provinser som stod kungamakten nära.
Klicka i kartan på namnen vid de röda stjärnorna
för att se exempel på mynt från respektive stad.
Som tidigare nämnts såldes Bourges till kung Filip år 1095/96. I Bourges hade det präglats mynt på 900-talet, men det finns inget som tyder på att kung Filip återupptog verksamheten i Bourges myntverk.
Filip I:s mynt är ett trevligt samlarområde. Prisnivån är inte avskräckande trots att mynten är så ovanliga att det krävs avsevärda ansträngningar under lång tid för att få ihop till en komplett samling.
Fotnoter
[1] I numismatisk facklitteratur används så gott som alltid begreppet Frankrike för det område som för tusen år sedan rätteligen borde kallas Västra Frankerriket.
[2] Kung Filip II August (1180-1223).
[3] Basilikan i Reims brann ned år 1211 och ersattes av den gotiska katedral som idag är en av Frankrikes största. Katedralen skadades under första världskriget, men byggdes upp igen.
[4]
På franska: Eudes II (983-1037).
Från år 1004 var han greve av Blois, Chartres, Chateaudun, Beauvais och Tours.
Från år 1022 var han dessutom greve av Troyes (som Odo IV) och
Meaux (som Odo I).
Grevskapet Troyes bytte namn till Champagne år 1102 och förenades med
Meaux år 1125.
[5] Odling av vindruvor hade då förekommit i grevskapet i drygt 400 år efter det att vinrankor kommit till södra Gallien med grekiska kolonisatörer. På 1500-talet lärde man sig göra mousserande vin och munken Pierre Perignon (1638-1715) förfinade metoden ytterligare.
[6] Baldwin V, som var svåger till Henrik I, hade förbundit sig att ingå i en förmyndarregering i händelse av att Henrik skulle avlida innan Filip hade uppnått myndig ålder.
[7] Chateau-Landon var huvudstad i grevskapet Gatinais. Där hade man slagit mynt drygt hundra år tidigare.
[8] Hon var dotter till Simon I de Montfort och Agnes av Evreux.
[9]
Vicomte är en titel från fransk medeltid och den kan översättas med vice greve. En vicomte stod i rang mellan greve och baron.
Grafik av författaren där ej annat anges.
Referenser
| DUP | Jean Duplessy. Les Monnaies Francaises Royales. Paris 1999. |
| PDA | Poey D'Avant. Monnaies Féodales de France, Vol 1-3. Paris 1858. |
| HOFF | H Hoffman. Les monnaies royales de France. Paris 1878. |
| BOUD | E Boudeau. Monnaies Francaises. Barcelona 1970. |
Litteratur
Jordan, W C. Europe in the High Middle Ages. London 2001.
Duby, Georges. Le Moyen Age 987-1460. Paris 1987.
Översättning till engelska av Juliet Vale, 1991: France in the Middle Ages 987-1460.
Dokumenthistorik
| 2017-11-02 | Dokumentet skapat |
| Senast uppdaterad 2024-05-19 Copyright © 1996-2024 Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm tel 08 - 667 55 98 |