In English   I   Webbkarta   I   Om webbplatsen

2021-01-29



Den första vikingaattacken mot England

Av Lennart Castenhag

Den tämligen okände anglosaxiske kungen Beorhtric regerade under åren 786 − 802 i Wessex. Vi vet inte vilka hans föräldrar var, men det anses att det var under hans tid som den första vikingaattacken mot England inträffade.

Vikingaattacken år 789 mot England omnämns i Anglosaxiska krönikan[1], som sammanställdes vid Alfred den stores hov i Wessex omkring år 892. I krönikan kan vi läsa att attacken utfördes av Deniscra monna[2]. Krönikan kompletterades senare med att männen kom från Horðaland[3]. Efter ytterligare en tid kompletterades krönikan med uppgift om att händelsen skulle ha ägt rum vid Portland i Dorset, men den uppgiften ifrågasätts av forskare idag.


England söder om Themsen omkring år 800.

Händelseförloppet kan beskrivas på följande sätt:

År 789[4] ankrade tre skepp från Horðaland upp vid ön Portland utanför Wessex. Traktens fogde[5] rodde ut till nykomlingarna. Han ville föra dem till närmaste stad [6] för att reda ut vilka de var. Männen vägrade att följa med. Istället högg de ned fogden[7].

I berättelsen nämns inget om någon plundring, och kanske trodde männen att fogden hade onda avsikter vilket ledde till att de högg ned honom.

Man kan fråga sig vad som var anledningen till att händelsen togs med i Anglosaxiska krönikan. Kanske ville man lyfta fram att nordmännens första attack genomfördes just mot Wessex. Observera att begreppet viking inte finns med i texten.

Lindisfarne år 793

Plundringen av klostret Lindisfarne år 793 finns beskriven i Anglosaxiska krönikan (dock inte i den allra första utgåvan). När vi läser om plundringen av Lindisfarne uppstår en del frågor.
Vad initierade plundringen?
Det är ju lite märkligt att skandinaverna skulle vara så väl förtrogna med förhållandena i Lindisfarne att de kunde göra ett blixtanfall. Hur kunde nordborna exakt veta var de skulle slå till?
Fanns det någon slags underrättelseverksamhet med i sammanhanget?


Vikingen plockas fram ur historiens dunkel på 1800-talet

Berättelserna om skandinavernas förehavanden i England under 800- och 900-talen hade antagligen inte berört svenskarna i gemen särskilt mycket under modern tid. Det var på 1800-talet, under den nationalromantiska eran i Sverige, som "vikingen" plockades fram för att skapa ett ärofyllt skimmer från en svunnen epok i syfte att stärka den svenska självbilden.

Geijer, Tegnér och de övriga i Götiska förbundet gav Sveriges järnåldershistoria en tendensiös tolkning. Huruvida det var en medveten handling kan vi lämna därhän. Resultatet blev i alla fall att 800- och 900-talens historia förvanskades. Svenskarna fick därmed en skev bild av händelserna under 800- och 900-talen. Här är några exempel:

Handelsfärderna till sjöss var något alldeles extra.
Kommentar:
          Handelsfärder över Östersjön kan beläggas redan från tiden vid Kristi födelse. På 600-talet hade folk från Mälardalens kontakt med East Anglia på andra sidan Nordsjön.
Krigiska kampanjer med hjälp av fartyg
Kommentar:
          Redan i mitten av 700-talet färdades man över Östersjön till Ösel (Saaremaa) i Estland. Vi vet inte så mycket om händelseförloppet, men det slutade illa för de skandinaviska männen.
Det nya för 800-talet var en förbättrad fartygskonstruktion. Kölplankan hade ställts på högkant vilket gav förbättrade seglingsegenskaper. Med dessa fartyg kunde man till och med segla till Nordamerika.


Viking var ett verb

Skandinaverna på 800- och 900-talen var bönder, handelsmän och några av dem var krigare/legosoldater. De var generellt sett inte våldsmän som plundrade i främmande land. Det finns heller inget belägg för att skandinaverna på vikingatiden kallade sig vikingar. Viking var inte benämningen på en person eller ett folk. Viking var något man gjorde, exempelvis dra ut i viking i betydelsen ge sig ut på handelsfärd. Viking var således ett verb och kan beläggas genom inskrifter på runstenar i Sverige, exempelvis i Västra Strö i Skåne, och texten tycks avse någon slags expedition.



Runstenen DR334 från västra Strö i Skåne har daterats till åren 1000-1050 e.Kr.     Foto: Peter Wemmert

Texten på runstenen lyder:


Fader lät hugga dessa runor efter Assur, sin broder, som norrut blev död i viking.


Gav vikingaplundringarna stora inkomster?

Av de vikingatida arkeologiska fynden är 260.000 silvermynt från Sverige, 45.000 mynt är från Danmark, 25.000 mynt är från Estland och 10.000 mynt är från Norge. Länge trodde man att dessa mynt var resultat av plundringar, men ny forskning visar en helt annan bild. Myntfynden är främst resultat av handel, vilket mängden mynt från Gotland (182.000 mynt) belyser. En genomgång av de enskilda plundringarna har också visat att utfallet totalt sett är mycket klenare än vad man tidigare har trott (Moesgaard, 2020).

Vad var den utlösande faktorn till vikingatiden?

Mängder av uppsatser har skrivits om anledningen till att "vikingatiden" uppstod, men sammanfattningsvis kan vi slå fast att det inte finns något enkelt svar − det var inte en enskild faktor som gav upphov till vikingatiden.

James H Barrett, University of Cambridge, uttrycker sig så här i en uppsats från 2008:

Skandinavernas långväga färder berodde inte på en klimatkatastrof och orsakades inte av teknologiska eller ekonomiska faktorer. Det var inte heller överbefolkning som var den utlösande faktorn. Kanske var orsaken den att det alltid var den äldste sonen som ärvde fädernesgården vilket gjorde att det uppstod överskott på unga män som sökte sin försörjning genom att ge sig ut på färder till främmande platser − och de hade sällskap av framtida hövdingar. Dessa motiv, i kombination med att dessa män hade en "fatalistisk" mentalitet, kan möjligen delvis förklara anledningen till att "vikingatiden" uppstod.

Det är inte meningsfullt att försöka hitta den gnista som satte fart på händelseutvecklingen. Ändå är det tydligt att den plötsliga tillgången (i österled) på silver, i form av arabiska mynt, tycktes vara en drivkraft till att uppnå välstånd. En annan hypotes är att mötet mellan irländare och norrmän på Färöarna öppnade vägen till klostrens rikedomar på Irland med omnejd. För att finna svaren på vad som orsakade "vikingatiden" måste vi således ta hänsyn till både omvärldens utveckling och utvecklingen på hemmaplan.

De tre skeppen som nådde Portland någon gång i slutet av 700-talet kan omöjligen ha varit upptakten till att en stor del av det anglosaxiska England erövrades av skandinaver på 870-talet. Trots det måste vi nog tillstå att "portlandincidenten" var en del av den kedja av händelser som ledde fram till "vikingatiden".

James H. Barrett

(översättning av Lennart Castenhag)

Slutsats

Viking var inte benämningen på en person eller ett folk. Viking var ett verb och avsåg något man gjorde. I forskningslitteraturen används uttrycket viking alltmer sparsamt i betydelsen "en skandinav från åren 800-1050".

Däremot är begrepp som vikingatid, vikingaskepp, vikingafärd och vikingatåg relevanta och har sina berättiganden i olika sammanhang inom forskningen.


Grafik av författaren

Fotnoter

[1]     En samling historiska notiser från olika personer, företrädesvis präster, sammanställdes vid Alfred den stores hov till Anglosaxiska krönikan. Krönikan kompletterades och kopierades sedan vilket ledde till att utgåvor uppstod med lite olika innehåll. Krönikan kompletterades därefter undan för undan med senare historiska händelser. Idag finns några av de olika utgåvorna översatta till modern engelska.
[2] danska män
[3] Hardangerfjorden
[4] I krönikan står årtalet 787 vilket är två år för tidigt.
[5] I texten står det shire reeve.
Shire var ett militärt och administrativt område.
Shire reeve var kungens fogde i området.
Shire reeve förenklades långt senare till sheriff.
[6] staden torde ha varit Dorchester, om vi utgår från att händelsen utspelade sig vid Portland.
[7] Anglosaxiska krönikan är inte lättläst. Det är inte en historiebok som kan läsas helt okritiskt. Vissa fakta stämmer inte. Krönikan har ändå ett stort värde eftersom den nämner namn, årtal och händelser som vi annars kanske inte skulle ha kunnat fånga upp.



Referenser

Clare Downham, The The Earliest Viking Activity in England?.
University of Liverpool. 2017.

Dick Harrison, Romantiker gjorde föraktad epok folkkär.
Blogginlägg i SvD den 11 aug 2019.

Jens Christian Moesgaard, Vikingatida myntfynd − fyndet i Hjälarp.
Föredrag (videofilm) den 4 november 2020 på Historiska museet.
https://urplay.se/program/219815-ur-samtiden-ekonomi-och-mynt-vikingatida-myntfynd-fyndet-i-hjalarp

James H Barret, What caused the Viking Age?
University of Cambridge. 2008.


Dokumenthistorik
2021-01-29 Dokumentet skapat





          Senast uppdaterad 2021-06-23           Copyright © 1996-2021           Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 33 Stockholm           tel 08 - 667 55 98