2024-03-06
Fyra generationer Henrik som furstar i
Tyskland under vikingatiden
av Lennart Castenhag
Innehåll
Frankerrikets delning år 840
Skillnader i styresskick för Väst- och Östfrankiska rikena
Tysk-romerska riket 962
Henrik - ett vanligt namn för makthavare i Östfrankiska riket
Henrik I Henrik I "fågelfängaren" 912-936, hertig av Sachsen
Henrik gör uppror mot sin bror kung Otto
Henrik väljs till kung av Östfrankiska riket
Henrik som grundare av den medeltida tyska staten
Mynt präglade för Henrik I "fågelfängaren"
Henrik I 848 - 955, hertig av Bayern
Henrik gör uppror mot sin bror kung Otto
Henrik tilldelas hertigdömet Bayern
Regensburg − residensstad och viktig myntort
Mynt präglade för Henrik I av Bayern
Henrik II 955 − 995, hertig av Bayern
Kejsar Otto I:s död
Hertigdömet Schwaben blir en tvistefråga
Henrik avsätts som hertig av Bayern
De tre "Henrikarna"
Konfliktens efterspel
Bortförandet av spädbarnet Otto
Vind i seglen för Henrik II
Mynt präglade för Henrik II
Henrik II 995 − 1024, kejsare av Tysk-romerska riket
Henrik II som regent
Centraliserad makt i riket
Exempel på mynt präglade för Henrik som kung av Tysk-romerska riket
Exempel på mynt präglade för Henrik som kejsare av Tysk-romerska riket
Exempel på mynt präglade för Henrik som kung av Italien
Mer släktdiagram
Mer att läsa
Referenslitteratur
Bildkällor
Noter
I samband med att Ludvig den fromme gick ur tiden år 840 delades Frankerriket i tre delar. Karl den skallige fick Västfrankiska riket. Lothar I fick Mellersta Frankerriket, och Ludvig den tyske tilldelades Östfrankiska riket. Stridigheter uppstod mellan sönerna om hur gränserna skulle dras mellan deras riken, men i samband med fördraget i Verdun år 843 fastställdes gränserna, vilket innebar en definitiv delning av arvet efter fadern. Delningen kan också ses som en upplösning av Karl den stores imperium[1]
1. Frankerrikets delning år 840. Västfrankiska riket (Karl den skallige),
mellersta Frankerriket (Lothar I) och Östfrankiska riket (Ludvig den tyske).
År 888 hade Frankerriet genomgått en ytterligare förändring. Mellersta riket fanns inte längre. En vanlig uppfattning är att detta rike delades upp mellan Väst- och Östfrankiska riket, men stämmer det? Det Västfrankiska riket gränser tycks endast har förändrats marginellt medan det Östfrankiska riket tillgodogjorde sig den norra delen av Mellersta riket. Den södra delen av Mellersta riket resulterade i självständiga riken som Burgund och Italien.
2. År 888 hade Burgund och Italien blivit självständiga riken.
Den norra delen av Mellersta riket hade slagits samman med Östfrankiska riket.
Skillnader i styresskick för Väst- och Östfrankiska rikena
Om vi jämför de Västfrankiska och Östfrankiska rikena finner vi avgörande skillnader i styresskicken från och med år 919. I det Östfrankiska riket hade hertig Henrik I av Sachsen valts till kung och han lyckades skaffa sig kontroll över de fem stamhertigdömena[2] Sachsen, Bayern, Franken, Schwaben och Lotharingia. Han kunde till och med kalla sig kung av Östfrankiska riket[3]. Efter det att Otto I "den store" kom till makten i Östfrankiska riket, lät han i samband med sin kröning till kejsare ombilda riket till Tysk-romerska riket år 962.
I Västfrankiska riket var kungamakten ytterst svag vid denna tid. Kungen hade endast kontroll över Paris med omnejd. Resten av riket kontrollerades av mäktiga feodalherrar som med järnhand styrde sina respektive domäner. Dessa feodalherrar skulle sannolikt inte tveka att bruka våld mot kungen om han satte sin fot utanför den kungliga domänen.
År 1180 tillträdde Filip II som kung i Västfrankiska riket, och under hela sin regeringstid strävade han efter att lägga under sig feodalherrarnas domäner − och han hade viss framgång. I slutet av sin levnad var merparten av det Västfrankiska riket under kronans kontroll.
När Filip II tillträdde som kung titulerade han sig Frankernas konung (på latin Rex Francorum). Från och med år 1190 titulerade han sig kung av Frankrike (på latin Rex Francie).
En ytterligare företeelse att lyfta fram i detta sammanhang är att den språkliga skillnaden mellan Väst- och Östfrankiska riket blev mycket tydlig i slutet av 800-talet. I Västfrankiska riket förekom bland feodalherrarna ett flertal språk utöver det franska språket, men i den kungliga domänen gällde företrädesvis franska som språk. I Östfrankiska riket var det tyska som gällde.
Otto I kröntes till kejsare år 962 av påven Johannes XII i Rom. I samband därmed ombildades Östfrankiska riket till Heliga romerska riket av tysk nation, i dagligt tal benämnt Tysk-romerska riket. Detta rike var en feodal konfederation som byggde på att det fanns trohetsband mellan kejsaren och ett antal fursteätter.
Att riket ansågs vara heligt berodde möjligen på att kejsaren ville hävda sig gentemot påven under investiturstriderna, dvs då påvarna ondgjorde sig över att kungar tillsatte biskopar och präster.
Att riket ansågs vara romerskt är lite märkligare. Något band till romarna går inte att finna. Det Östromerska riket (det bysantinska riket) fanns visserligen vid denna tid, men utan band till Tysk-romerska riket. Möjligen syftar epitetet romersk på att Karl den store kröntes till kejsare i Rom år 800 av påven Leo III.
Begreppet tysk är det minst konstiga i sammanhanget. Det faller tillbaka på Ludwig den tyske (frankisk kung av Östfrankiska riket 840 − 876). Han kom att kallas Germanicus kort efter sin död, och därmed blev Östfrankiska riket också känt som kungariket Tyskland (på latin regnum Teutonicum).
3. Östromerska riket omvandlades till Tysk-romerska riket år 962 (gröngul färgmarkering).
Henrik - ett vanligt namn för makthavare i Östfrankiska riket
I det följande kommer fyra generationer med namnet Henrik att presenteras. En av dem var hertig av Sachsen. Två av dem var hertigar av Bayern, och den fjärde blev med tiden kejsare av Tysk-romerska riket. Att det inte blev en femte generation Henrik berodde på att kejsar Henrik inte efterlämnade någon avkomma.
I kapitlet om Henrik II, hertig av Bayern, får vi stifta bekantskap med konspirationsgruppen De tre Henrikarna. Här dyker således ytterliga män upp med namnet Henrik.
4. Fyra generationer Henrik.
Henrik I Henrik I "fågelfängaren" 912-936, hertig av Sachsen
Född ca 876, död år 936 Henrik I "Fågelfängaren" (på tyska der Vogler och på engelska Fowler) var son till hertig Otto I "den lysande" av Sachsen och hans maka Hedwig.
Henrik var en del av Liudolfingerdynastin där det fanns flera saxiska adelsmän. Han blev Östfrankiska rikets förste hertig år 912 och han var kung av Östfrankiska riket från år 919 till sin död 936. Henrik var en ivrig jägare och fick epitetet "Fågelfängaren" eftersom han påstås ha ordnat med sina fångstnät för fåglar när folket kom för att informera honom om att han skulle bli kung.
Henrik gifte sig med Matilda av Ringelheim år 909. Hon var dotter till greve Dietrich av Westfalen och hans hustru Reinhild av Friesland. Matilda grundade flera kloster och blev efter sin död helgonförklarad inom Romersk-katolska kyrkan som Sankta Matilda av Ringelheim.
Henrik gör uppror mot kung Konrad I
Henrik inledde sin tid som hertig av Sachsen genom att göra uppror mot kung Konrad I av Östfrankiska riket. Syftet var att skaffa sig inflytande över landområden i hertigdömet Thüringen. Kontrahenterna försonades dock med tiden och på sin dödsbädd år 918 gav Konrad sitt fulla stöd till Henrik som rikets blivande kung. Han medgav att Henrik sannolikt var den ende som kunde hålla ihop kungariket inför interna revolter och externa räder från magyarerna[4].
Henrik väljs till kung av Östfrankiska riket
Sålunda kröntes Henrik till kung år 919. Han befäste sin ställning som monark genom att besegra de upproriska hertigarna av Bayern och Schwaben. Hertigdömet Lotharingia blev Henriks vasall år 925.
Till skillnad från sina karolingiska föregångare försökte Henrik inte skapa en centraliserad monarki. Istället regerade han via rikets självständiga hertigdömen. Henrik byggde ett omfattande system av befästningar och han etablerade ett tungt kavalleri för att stå emot hotet från magyarerna i öster.
Henrik stärkte Östfrankiska rikets ställning genom att besegra slaverna år 929 i slaget vid Lenzen vid Elbe. Efter att ha invaderat Böhmen tvingade han hertig Wenceslaus I till underkastelse och år 934 erövrade han Schleswig. Efter dessa segrar blev kungarna Rudolf av Västfrankiska riket och Rudolf II av övre Burgund Henriks vasaller.
Henrik som grundare av den medeltida tyska staten
År 936 gick Henrik I ur tiden och han efterlämnade ett mycket starkt kungarike. Han anses därmed vara grundaren av den medeltida tyska staten. Sonen Henrik ärvde Bayern år 948 och han fick titeln hertig Henrik I av Bayern. Sonen Otto ärvde Lotharingia. Han skulle senare bli Östfrankiska rikets kung och han har gått till historien som Otto I "den store". Henrik begravdes i Quedlinburg Abbey, som hade uppförts av hustrun Matilda till hans ära.
Mynt präglade för Henrik I "fågelfängaren
Det präglades mynt vid åtminstone fyra myntverk för Henrik I "fågelfängaren".
Metz
hertig av Sachsen 912-936
kung av Östfrankiska riket 919-936
5. Liudulf I var anfader till Henrik I "fågelfängaren".
6. Denar i silver präglad 919-916.
Diameter 21 mm. Vikt 1,56g. Referens Dbg 10.
| + HENRICVS REX kung Henrik
I fältet finns ett kors med kulor i korsvinklarna. | + METTIS CIVITAS staden Metz
I fältet en kyrkgavel. |
7. Ovanstående denar förtydligad,
H och E är i ligatur. | M och E är i ligatur. |
Verdun
bild saknas.
| + HEINRICVS I fältet finns texten REX. | + VIRDVNI (= Verdun) I fältet finns ett kors med en kula i övre vänstra korsvinkeln |
Mainz
bild saknas.
| HEIN[ricvs] RE I fältet finns ett kors med kulor i korsvinklarna | MOGONCIA [civit] (= Staden Mainz) I fältet finns en kyrkgavel. |
Strassburg
bild saknas.
| + HEINRICVS REX. I fältet finns ett kors utan kulor i korsvinklarna. | ARGENTINA CIVITAS (= Strassburg) Texten är fördelad på två vägräta rader. |
Fakta om ovanstående tre mynt har hämtats från
Bernd Kluge. Deutsche Münzgeschichte von der Späten Karolingerzeit bis zum Ende der Salier. 1991.
Henrik I 848 − 955, hertig av Bayern
Henrik var en yngre son till Henrik I "fågelfängaren" och denne hustru Matilda av Ringelhem. Efter faderns död valdes Henriks äldre bror Otto till kung av Östfrankiska riket, vilket gick Henriks ära förnär.
Henrik gör uppror mot sin bror kung Otto
I allians med hertig Eberhard av Franken och hertig Gilbert av Lotharingia gjorde Henrik i ungdomligt övermod uppror år 938 mot sin äldre bror kung Otto år 938. Upproret slogs ned och de bägge hertigarna Eberhard och Gilbert dödades. Henrik flydde till kung Ludvig IV:s hov i Frankrike, men när Ottos trupper annalkades gav Henrik upp och underkastade sig sin äldre bror.
Efter försoning med brodern tilldelades Henrik hertigdömet Lotharingia år 940, men han kunde inte hävda sig mot de lokala adelsmännen. Han fråntogs hertigdömet och ersattes av greve Otto av Verdun. Den förbittrade Henrik planerade återigen att mörda sin bror under påsken 941 i det kejserliga palatset i Quedlinburg, men hans planer röjdes och han sattes i fängelse i Ingelheim. I slutet av året släpptes Henrik efter att ha gjort avbön, och med åren förbättrades relationen mellan bröderna.
Henrik tilldelas hertigdömet Bayern
År 948 gick hertig Berthold av Bayern ur tiden. Genom sitt äktenskap med Judith, dotter till den framlidne hertig Arnulf, hade Henrik band till Bayern, men det var nog främst genom modern Matildas inflytande som Henrik blev hertig av Bayern år 948.
Henrik möttes först av misstro av de lokala adelsmännen i Bayern, men efter att ha försvarat hertigdömet mot magyarernas angrepp förbyttes adelsmännens misstro i viss tillit.
År 953 revolterade hertig Liudolf av Schwaben tillsammans hertig Conrad av Lotharingia mot Henrik, men revolten slogs ned.
I Lechfeld år 955 invaderades åter Östfrankiska riket av magyaerna men de besegrades av kung Otto trots att inte Henrik kunde delta i fältslaget på grund av sjukdom. Han gick ur tiden i november samma år och begravdes i Niedermünster Abbey i Regensburg där också hans hustru Judith skulle få den sista vilan.
Regensburg − residensstad och viktig myntort
Regensburg har sitt ursprung i en keltisk bosättning med namnet Radasbona[5]. Platsen är belägen där floden Regen förenar sig med Donau. Romarna insåg platsens strategiska betydelse och lät där uppföra en befästning som kom att benämnas Castra Regina (borgen vid floden Regen). När sedan en stad växte upp runt borgen blev stadens namn Regina Civitas (staden vid floden Regen).
Mynt präglade för Henrik I av Bayern
8. TYSK-ROMERSKA RIKET, BAYERN. Denar präglad för hertig Henrik I av Bayern under hans
regeringstid 948 − 955 i Regensburg. Myntmästare VVO. Diameter 20,2 − 20,6 mm. Vikt 1,585 g.
Referens Hahn 10 M : 2, Dannenberg 1057.
| + HEINRICVS DVX hertig Henrik
Ett kors finns inom den inre pärlringen. Kulor finns i tre av korsvinklarna. | REGINA CI[vi]TAS staden vid floden Regen
I fältet ser vi en tempelgavel med bokstäverna VVO som utvisar vem som var myntmästare. |
9. Förtydligande av omskriften.
|
På två ställen har V vänts upp och ned så att de kan misstolkas som A. |
CIVITAS är förkortat, kanske av utrymmesskäl. |
Henrik I:s son fick namnen Henrik och han efterträdde sin far som hertig Henrik II av Bayern. Denne Henrik har gått till historien som Henrik II "den grälsjuke".
Henrik II 955 − 995, hertig av Bayern
Född 951, död år 995.
hertig av Bayern 955 − 976, 985 − 995
hertig av Kärnten 989 - 995
Hertig Henrik II av Bayern har gått till historien som "den grälsjuke" (på tyska der Zänker och på engelska the Quarrelsom). Henrik tillhörde den Sachsiska ätten men han hade också band till Otto-dynastin genom att hans far var bror till Otto I "den store".
Henrik II föddes år 951 och han var son till hertig Henrik I av Bayern och dennes hustru Judith. Då Henrik (II) var fyra år avled hans far varvid han ärvde hertigdömet med modern som förmyndare. Henriks syster Hedwig ingick äktenskap år 954 med hertig Burchard III av Schwaben, och år 972 gifte sig Henrik II med prinsessan Gisela av släkten Welf.
Kejsar Otto I "den store" gick ur tiden år 973 och efterträddes av sonen (kejsar) Otto II vilket innebar en ny era för Tysk-romerska riket. Otto II och Henrik II var nästan jämngamla vilket kanske stärkte Henriks självförtroende. Han hade också ett gott stöd från sina släktingar i både Schwaben och Bayern. Möjligen missbedömde Henrik II situationen, men han installerade sin kusin Henrik av släkten Luitpolding som biskop i Augsburg. När utnämningen nådde kejsaren blev denne rasande och betraktade händelsen som övertramp. Relationen mellan Henrik II och kejsaren blev minst sagt frostig. Även Henriks svåger, hertig Burchard III av Schwaben sällade sig till dem som fördömde utnämningen. Med tiden svalde dock kejsar Otto förtreten, ty händelsen skulle inte leda till inbördeskrig, var hans ståndpunkt.
Hertigdömet Schwaben blir en tvistefråga
År 973 gick hertig Burchard av Schwaben ur tiden utan tronarvingar. Vem som nu skulle styra Schwaben var en öppen fråga. Henrik II insåg att möjligheter hade öppnats för honom att bredda sin maktsfär genom att lägga under sig hertigdömet Schwaben.
Kejsar Otto blev varse Henriks planer och insåg att han måste visa vem som bestämde i riket. Han satte därför raskt in sin brorson Otto som hertig av Schwaben. Beslutet rörde upp känslorna hos Burchards änka Hedwig och för Henrik II innebar beslutet ett nederlag, men han tänkte inte ge upp. Han skulle strida för sin sak. Med stöd av systern Hedwig skapade Henrik II allianser med adeln i Bayern och Sachsen. Allianser skapades också med hertig Boleslaus II av Böhmen och hertig Mieszko I av Polen. Kejsar Otto II insåg att konflikten hade tagit en besvärande vändning, och han kontrade med att gripa Henrik II och sätta honom i fängsligt förvar i Ingelheim, trots att även den danske kungen Harald Blåtand hade ställt sig på Henriks sida.
Henrik avsätts som hertig av Bayern.
År 976 lyckades Henrik fly från fångenskapen. Han gjorde revolt i Bayern, men kejsar Otto II marscherade mot Henriks residens i Regensburg och avsatte honom som hertig av Bayern, varvid Henrik II flydde till sin bundsförvant i Böhmen. Kejsar Ottos nästa steg blev att avskilja markgrevskapen Kärnten och Östmark från Bayerns inflytande[6].
Det kvarvarande hertigdömet Bayern överlät kejsar Otto II på sin brorson hertig Otto I av Swaben som sålunda även blev hertig Otto I av Bayern. I det nyinrättade hertigdömet Kärnten installerades Henrik I "den yngre" av släkten Luitpolding.
År 977 tog konflikten en ny vändning. Medan kejsarens trupper invaderade hertigdömet Böhmen och tvingade hertig Boleslaus II till underkastelse, uppstod en konspirationsgrupp bestående av biskop Henrik I av Augsburg och den nyligen avsatte Henrik II samt Kärntens hertig Henrik I den yngre. Konstellationen har gått till historien som de tre Henrikarna.
Kejsar Otto II tog saken med ro. Han förlitade sig på stödet från sin brorson Otto I, hertig av Schwaben och Bayern, och han attackerade Passau där rebellerna hade samlats. I september 977 kapitulerade staden och under påsken 978 straffades de tre upprorsmakarna. Henrik II sattes i fängelse hos biskop Folcmar av Utrecht. Henrik av Kärnten förlorade sitt hertigdöme till greve Otto av Worms. Biskop Henrik arresterades i Werden Abbey men släpptes fri i juli. Därmed var de tre Henrikarna ett avslutat kapitel.
Resultatet av konflikten mellan kejsar Otto och Henrik II var Bayerns fullständiga underkastelse. Kejsar Otto II gjorde heller inga försök att försona sig med den bayerska grenen av sin dynasti. I syfte att förhindra att Henrik II:s minderårige son Henrik skulle bli ett politiskt hot i framtiden, sände kejsaren sonen till biskopen i Hildesheim för att förbereda honom inför en kyrklig karriär. Under dessa arrangemang satt Henrik II i fängelse. Han släpptes inte fri förrän år 983, då kejsar Otto hade drabbats av malaria i Rom och avlidit.
Bortförandet av spädbarnet Otto
År 980 föddes Otto, son till kejsar Otto II och hans gemål Theophanu. Henrik II insåg att ett tillfälle hade öppnats för honom att åter visa sin storhet på den politiska arenan, och denna gång siktade han på att lägga under sig hela Tysk-romerska riket. Henriks plan gick ut på att lamslå den kejserliga familjen, och han förde bort spädbarnet Otto samt lät utropa sig till Tysk-romerska rikets kung. Det skulle dock visa sig att Henrik hade missbedömt situationen. Han hade inte de Tysk-romerska hertigarnas stöd. Spädbarnet återförenades med sin mor Theophanu år 985 efter påtryckningar från kejsarinnan Adelheid.
För Henrik II tog den politiska karriären en ny vändning trots allt. Efter en uppgörelse med kejsarfamiljen återinsattes han som hertig av Bayern. Efter några år blev han även hertig av Kärnten. Bägge dessa hertigtitlar behöll han till sin död år 995. Beträffande Henriks drömmar om att lägga under sig hela Tysk-romerska riket, kom dessa att infrias av sonen Henrik. Denne blev kung Henrik II av Tysk-romerska riket år 1002 och han blev dess kejsare år 1014.
10. TYSK-ROMERSKA RIKET, BAYERN. Denar präglad för hertig Henrik II "den grälsjuke" av Bayern.
Myntet är präglat under Henriks andra regeringsperiod 985 − 995. Myntort Regensburg.
Myntmästare MAO. Diameter 20,8 − 21,7 mm. Vikt 1,715 g. Referens Hahn 22 F : 1.
| HENRICVS DVX. hertig Henrik Ett kors finns inom den inre pärlringen. Kulor i övre vänstra och i nedre högre korsvinkeln. En ring finns i övre högra korsvinkeln. I nedre vänstra korsvinkeln är det någon slags utfyllnad som antagligen inte ska tolkas som en präglingsdetalj. | REGINA CIVITAS staden vid floden Regen
I fältet är det en tempelgavel med bokstäverna MAO som står för myntmästarens namn. |
11. Förtydligande av omskriften.
| REGINA CIVITAS var det nog tänkt att det skulle stå, men omskriften blev förvirrad. |
Henrik II 995 − 1024, kejsare av Tysk-romerska riket
Född 1016, död år 1056.
hertig av Bayern 995 − 1004
kung av Tysk-romeska riket 1002 − 1024
kung av Italien 1004 − 1024
kejsare av Tyskromerska riket 1014 − 1024
Henrik var son till hertig Henrik II "den grälsjuke" av Bayern och dennes hustru Gisela. Eftersom hans far gjort uppror mot kejsar Otto II såg denne till att den unge Henrik tillbringade perioder i exil samt att han kom till katedralskolan i Hildesheim för att förhoppningsvis slå in på den kyrkliga banan.
Henrik utnämndes till hertig av Bayern åt 995 och valdes till kung av Tysk-romerska riket efter det att kusinen Otto III plötsligt avlidit. Henrik blev även kung av Italien och år 1014 kröntes han till kejsare av påven Benedikt VIII. När Henrik gick ur tiden år 1024 blev han den siste fursten av den sachsiska ätten som härskade över det forna Östfrankiska riket.
Till skillnad från sin föregångare Otto III, som hade planer på en suverän administration och ett aktivt politiskt engagemang i Italien, tillbringade Henrik större delen av sin regeringstid med att se över de kejserliga områdena norr om Alperna, en politik som sammanfattades på hans sigill med Renovatio regni Francorum, vilket kan översättas med det frankiska kungadömets förnyelse. Hans föregångare Otto hade använt valspråket Renovatio imperii Romanorum, vilket kan översättas med förnyelse av det kejserliga romerska imperiet.
En rad konflikter blossade upp med den polske hertigen Boleslaw I. Denne hade erövrat ett antal närliggande länder, och situationen krävde Henrik II:s fulla uppmärksamhet samt lång tid av politisk och militär manövrering. Henrik ledde också tre expeditioner till Italien för att genomdriva sina feodala anspråk (Honor Imperii).
Henrik II:s styre har karakteriserats som en period av centraliserad makt i riket och makten befästes genom vård av de personliga och politiska banden med katolska kyrkan. Henrik följde också sina företrädares tradition inom ottodynastin att anställa präster som motvikter mot sekulära adelsmän. Genom donationer till kyrkan och inrättandet av nya stift stärkte Henrik den kejserliga makten över hela riket samtidigt som kontrollen över kyrkliga angelägenheter blev effektivare. Han betonade vikten av att tjäna kyrkan och att främja klosterreformerna. För sin anmärkningsvärda personliga fromhet och sitt entusiastiska främjande av kyrkan, helgonförklarades Henrik av påven Eugene III år 1146. Han är den ende medeltida tyske monark som har hedrats som ett helgon.
Henrik II:s hustru var den fromma Cunigunda. Hon helgonförklarades år 1200 av påven Innocentius III. Henrik och Cunigunda fick inga barn, och med dem slocknade den sachsiska ätten som härskare i Tysk-romerska riket. Henrik II efterträddes av Konrad II av den saliska ätten.
Exempel på mynt präglat för Henrik som kung av Tysk-romerska riket
12. TYSK-ROMERSKA RIKET. Denar i silver, kung Henrik II, Köln.
Myntet är präglat före år 1014, dvs innan Henrik blev kejsare.
Diameter 18,0 x 18,9 mm. Vikt 1,445 g. Referens Dbg 347, Häv 147c.
|
+HRINRICVS REX kung Henrik Kung Henriks krönta porträtt en face. Kungen har en krona med vinklad kronring. På kronan finns tre st kulor. | S / COLON / A Köln Ett s.k. Coloniamonogram. |
13. Förtydligande av omskriften.
Den otydliga präglingen på åtsidan gör det vanskligt att med säkerhet fastställa omskriften. De få tecken som kan läsas tyder på att omskriften är förvirrad. Det korrekta hade varit + HEINRICVS REX, men så står det inte.
Walter Hävernick redovisar, i sin bok Die Münzen und Medaillen von Köln, ett antal olika förvirrade omskrifter för Henrik II:s kölndenarer. Det aktuella myntet finns med bland dem och motsvarar nr 147c.
Exempel på mynt präglat för Henrik som kejsare av Tysk-romerska riket
14. TYSK-ROMERSKA RIKET. Denar i silver. Myntet är präglat i Strassburg 1014-1024.
Diameter 22 mm. Vikt 1,42 g. Referens Dbg 920.
| HEINRICVS INP VG Henrik kejsare
(HEINRICVS IMP[erator] [a]VG[ustus]) Kejsarens krönta bröstbild en face. |
ARGEN-/TI-NA Texten är anordnad i en lodrät och i en vågrät rad för att bilda ett kors. Över inskriften visas två kyrkobyggnader. Argentina var Strassburgs latinska namn. |
Exempel på mynt präglat för Henrik som kung av Italien
15. KUNGARIKET ITALIEN. Denaro i silver, svagt skålformad. Myntet är präglat i Milano 1014-1024
för kung Henrik, som under dessa år även var kejsare av Tysk-romerska riket.
Diameter 18,4. Vikt 1,085 g. Referens MEC(12) nr 28.
16. Inskriften förtydligad.
Everlövsskatten är ett vikingatida fynd som omfattar 912 mynt och ca 40 silverföremål. I april 2022 auktionerades skatten ut av Myntauktioner i Sverige AB (Misab nr 39), men bara några dagar innan auktionen skulle starta ställdes den in, och köptes i sin helhet av två stiftelser. Därefter skänktes skatten till Kungliga Myntkabinettet/Statens historiska museer. Den auktionskatalog som upprättades är en värdefull introduktion och den ger god överblick över de olika objekten. Vill du ha högupplösta digitala bilder kan du ladda hem dem från KMK. Du kan inledningsvis mata in sökbegreppet Everlöv. Därefter kan du förfina sökbegreppet. Karl den store, mynt och fältslag
Bayerns tidiga mynt och historia
Konrad II - Tysklands förste regent av den Saliska ätten
Grafik och foto av författaren utom bild 6 och 14 vars ursprung är Staatliche Museum zu Berlin.
17. Karl den stores ättlingar.
18. Dynastierna avlöste varandra på 800- och 900-talen.
19. Den Sachsiska ätten och den Saliska ätten.
https://ekonomiskamuseet.se/utforska/sok-i-samlingarna/
https://numismatik.se/2artiklar/Karl-store/KS.php
https://numismatik.se/2artiklar/Bayern-mynt/BM.php
https://numismatik.se/2artiklar/Konrad-II-Tyskland/Konrad.php
Dannenberg, Hermann
Die Deutsche Münzen der Sächsischen und Fränkischen Kaiserzeit. 1876.
Day, Matzke, Saccocci.
Medieval European Coinage, vol 12 (MEC 12), Northern Italy. 2016.
Hahn, Wolfgang R O.
Moneta Radasponensis. 1976.
Hawes, James.
Tysklands historia från Caesar till Merkel. 2019.
Hävernick, Walter.
Die Münzen und Medaillen von Köln. 1935.
Kluge, Bernd.
Deutsche Münzgeschichte von der Späten Karolingerzeit bis zum Ende der Salier. 1991.
Miller, Manfred.
Die Münzen der Deutschen Kaiser und Könige im Mittelalter (en PDF-fil). 2023
[1]
Se släktträd för Karl den store längst ned på sidan.
[2]
I litteraturen skiljer de på äldre (före 919) och de yngre stamhertigdömen.
[3]
Se släktträd för Henrik I och hans efterkommande längre ned på sidan
[4]
Magyar är den benämnning som detta folk själva använde. Begreppet ungrare härrör från fornslaviska språk.
[5]
Namnet Radasbona kommer igen i Wolfgang Hahns referensverk över de medeltida mynten från Regensburg.
[6]
Östmark och Kärnten var markgrevskap och de styrdes av markgrevar med den särskilda uppgiften att skydda riket mot fientliga anfall österifrån. Henrik hade som hertig av Bayern ålagts att vara ett stöd för markgrevarna, men som framgår av texten fråntogs han detta förtroendeuppdrag.
Dokumenthistorik
2024-03-06
Dokumentet skapat
| Senast uppdaterad 2024-05-19 Copyright © 1996-2024 Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 22 Stockholm tel 08 - 667 55 98 |