In English   I   Webbkarta   I   Om webbplatsen

aktuellt kommande
aktiviteter
ungdoms-
hörnan
månadens
utställning
månadens
litteratur
nytt från Nordisk
Numismatisk Union
aktuell numis-
matisk forskning
nyhets-
arkiv
ungdoms-
hörnan

 

Samla mynt

Av Kjell Holmberg

Människor har i alla tider samlat på saker som intresserat eller fascinerat dem - av rent intresse, som tidsfördriv eller som penningplacering. Om man nu vill ägna sin tid åt att skaffa en intressant samling av något, varför skall man ägna sig åt mynt, medaljer, sedlar, polletter eller annat numismatiskt material?

Förhoppningsvis finns en del av svaret på denna fråga dels nedan, dels bland resten av den information som Svenska Numismatiska Föreningen valt att presentera på Internet. Ägna gärna en liten stund åt att titta igenom det vi valt att lägga ut. Är det något du tycker fattas, eller är något oklart? Har du synpunkter eller önskemål så kontakta oss gärna, så skall vi se vad vi kan göra åt saken.

Liten historisk bakgrund

Myntsamlandet, bedrivet av gemene man, är en ganska ny företeelse. Först i slutet av 1800-talet blev det möjligt för andra än kungligheter och adel att ägna sig åt denna fascinerande fritidssysselsättning. Redan på 1500-talet fanns det dock myntsamlare. Vi vet t.ex. att Johan III var intresserad av gamla mynt - dock mest för att bevisa Sveriges rätt till tre kronors vapnet. Under lång tid var alltså samlandet av mynt och medaljer förbehållet kungligheter och de allra rikaste. Bl.a. så samlade drottning Kristina mynt och medaljer - främst romerska. Under andra halvan av samma århundrade börjar det finnas samlare även utanför de rikastes krets. De första stapplande stegen på vägen mot numismatiken som vetenskap togs också vid denna tid. Elias Brenner, sveriges förste miniatyrmålare, var här en av pionjärerna. Trots knappa ekonomiska förhållanden lyckades han skapa en för sin tid fantastisk myntsamling, som också låg till grund för den mycket betydelsefulla beskrivningen av svenska mynt han publicerade 1691, "Thesaurus Nummorum Sueo-Gothicorum..." ("Thet är en skatt af Swenskt Mynt..."). Under 1700-talet uppträder de första myntauktionerna, samtidigt som allt fler akademiska forskare börjar visa mynten sitt intresse. Detta intresse ökar sedan ytterligare under det tidiga 1800-talet. När vi är framme vid slutet av detta århundrade finns ett så stort intresse, och en så stor skara vetenskapsmän och samlare i Sverige, att det finns underlag för bildandet av en nationell förening - Svenska Numismatiska Föreningen. Intresset för mynt accelererar nu snabbt, och under 1860-talet får vi vår första mynthandlare - Harald Selling, som utger sin första lagerlista 1867. Han får rätt snart sällskap av flera som Henryk Bukowski, Daniel Holmberg och, under det tidiga 1900-talet, T. G. Appelgren.

Fram till och med 1950-talet var dock fortfarande antalet samlare rätt begränsat. Det ökande välståndet i landet, tillsammans med ökad fritid gjorde dock att även intresset för samlandet, t.ex. frimärken och mynt snabbt ökade. När vi är framme vid tidigt 1970-tal formligen exploderar intresset för mynt och medaljer. Nästan varje tidning hade en myntspalt, lokala föreningar bildades över hela landet, priserna ökande i mycket rask takt - även på modernt och mycket vanligt material. Mängder av "värderingskataloger" (av varierande kvalitet) gavs ut. Mynthandeln blomstrade. Utgivningen av medaljer nådde en aldrig tidigare skådad intensitet. Inget evenemang var för obetydligt för att inte kunna tjäna som ursäkt för ytterligare en medalj. De flesta av dessa utgåvor - oftast i mycket stora upplagor - var konstnärligt undermåliga eller rent usla. Många mindre seriösa aktörer dök upp på marknaden. "Myntkonsortier" dök för första gången upp som begrepp. Självutnämnda experter utlovade god avkastning på satsat kapitel. Bubblan sprack 1978.

Plötsligt slutade priserna att stiga. Många upptäckte att de mynt de köpt för surt förvärvade pengar bara var värda en bråkdel av vad man betalt - om de ens gick att sälja. Många blev besvikna och lade av med sitt samlande. Många mynthandlare försvann. Den oseriösa utgivningen av medaljer upphörde i stort sett helt.

Efter detta prisras så låg priserna i stort sett stilla i nästan tio år. De gamla samlarna, som samlat av eget intresse och som lärt sig sitt område grundligt fanns naturligtvis kvar, men lycksökarna var borta. Marknaden var faktiskt ganska sund, även om tillgången på material var lite dålig.

Sverige lider fortfarande av sviterna efter den "kasinoekonomi" som präglade det sena 1980-talet. I spekulationsvågen under 80-talets sista år rycktes till sist även mynten med. En anrik Stockholmsfirma lockade åter igen med snabba klipp om man bara satsade sina pengar i dess myntkonsortier. Priserna steg åter, även om fokus denna gång var mera mot äldre och historiskt intressanta objekt. I samband med den stora bankkrisen sprack bubblan även denna gång. Effekterna på priserna blev dock inte så dramatiska som tio år tidigare. Även denna gång försvann lycksökarna med svansen mellan benen. Många människor förlorade stora pengar i samband med detta, och det inträffade uppmärksammades ganska mycket i pressen. Se t.ex. Expressen den 9 september 1990 och 5 december samma år.

Myntsamlandet idag

Man kan säga att marknaden återhämtat sig bra efter kraschen 1990/91. Den är för närvarande sund och med ganska obetydliga inslag av spekulation. De flesta som i dag samlar mynt gör det av eget intresse och agerar ansvarsfullt på marknaden. De handlare som idag finns kvar är nästan undantagslöst seriösa. Priserna är åter stigande, men i betydligt lugnare takt än tidigare. Risken för ett upprepande av de två tidigare krascherna verkar i dagsläget liten. De seriösa samlarna har alltid haft myntens ekonomiska värde som en faktor av intresse, men ändå underordnad objektens egen attraktion och historiska betydelsefullhet.

Intresset för moderna mynt är fortfarande svalt. I stället så riktas intresset mot äldre mynt, äldre medaljer och polletter. På moderna mynt har kvalitetskraven skärps väsentligt de senaste åren. Även för numismatisk litteratur har vi de senaste åren sett ett kraftigt ökat intresse.

Olika typer av samlingar

Ytterst få samlare samlar idag efter principen att få ihop en så komplett årtalssamling som möjligt. Endast för de samlare som helt inriktar sig mot nyare tidens mynt - läs Bernadotte- perioden - gäller väl fortfarande att det är intressant att skaffa alla årtal. Sådant samlande brukar för övrigt kallas "katalogsamlade", då dessa samlare oftast försöker få tag i alla mynt från en viss tidsperiod som finns upptagna i någon s.k. värderingskatalog. Dock skall katalogsamladet inte föraktas, då det initialt är billigt och man på detta sätt dels kommer i kontakt med numismatiskt material, dels lär sig en del om myntbranschen. Många storsamlare har en gång i tiden börjat med en liten katalogsamling.

De flesta bättre samlingar är i stället s.k. typsamlingar eller specialsamlingar. Vad är då en typsamling? Jo, om man t.ex. är intresserad av Gustaf V:s mynt, så kan man notera att det finns präglade mynt från 1909 till 1950. T.ex. så utkom 1-kronor från 1910 till 1950 - stort sett varje år. Om man vill samla varje år, och dessutom i god kvalité, så blir det ganska kostsamt. Om man emellertid i stället satsar på en s.k. typsamling, så noterar man att alla enkronor 1910-1942 är identiska, bortsett från årtalet och det s.k. myntmästarmärket. Det räcker alltså i princip med ett eller möjligen två mynt från denna tidsperiod. Samma sak gäller 1942-1950. Ett eller möjligen två mynt räcker för att på ett bra sätt åskådliggöra Gustafs 1-kronor. Genom att samla på detta sätt kan man med högst rimliga insatser snabbt få ihop en bra samling, som omfattar en stor del av Sveriges mynthistoria. Man kan då också satsa på genomsnittligt bättre kvalitet på sina mynt.

Specialsamlaren å andra sidan koncentrerar sig på någon speciell mynttyp eller tidsperiod och försöker sedan lära sig allt om denna och skaffa så många varierande exemplar som möjligt. Även här gäller det dock att kunna avgöra vad som är väsentliga variationer och vad som saknar intresse. Kunskap är nödvändig. Å andra sidan så kan man så småningom bli lite av "expert" just på sitt specialområde. Exempel på specialsamlingar är t.ex. Kristinas 1-öringar, Gustaf II Adolfs klippingmynt etc. Man kan säga att specialsamlaren har goda möjligheter att göra "fynd" hos mynthandlarna, då dessa ju oftast måste vara generalister när det gäller numismatiskt material. Som specialsamlare kan man alltid ha ett kunskapsförsprång om man verkligen engagerar sig i samlandet.

Hur skaffar man mynt?

Naturligtvis kan man ha turen att få ärva en mindre samling eller få tag i lite mynt i någon gammal släktings gömmor på vinden För de allra flesta gäller dock att mynten måste anskaffas genom köp eller byten med andra samlare eller genom mynthandeln. Alla mynthandlare har naturligtvis ett lager av mynt till försäljning. Många utger också försäljningslistor, där mynten säljs till fast pris. Ett fåtal firmor anordnar dessutom auktioner med bättre material. Även SNF anordnar egna auktioner. Man bör kanske varna för inköp på s.k. bondauktioner, där förfalskningar ibland prånglas ut. Om man är kunning så kan man dock göra riktiga fynd ibland, men man skall vara medveten om riskerna. Om man vill försäkra sig om att bli seriöst bemött av en mynthandlare kan det ge en viss trygghet att vända sig till en handlare som är ansluten till Sveriges Mynthandlares Förening - därmed inte sagt att det inte finns seriösa handlare även utanför denna sammanslutning.

Och hur är det med "värdet" då?

Nybörjaren fascineras ofta av "värdet" på sina objekt, och summerar gärna de siffror man kan läsa ut ur diverse "värderingsböcker". Kom dock ihåg att det verkliga värdet på ett objekt endast kan fastställas genom att avyttra det på t.ex. en offentlig auktion. Det är också rätt stor skillnad på det pris man får betala i en mynthandel, och det pris man erbjuds om man försöker sälja sina objekt. Värderingsböckerna kan ge en viss vägledning, men någon exakt vetenskap är detta inte.

Något egentligt samband mellan hur historiskt intressant ett objekt är och dess värde finns inte. Det handlar i stället om tillgång och efterfrågan. Efterfrågade mynt stiger i värde - oavsett om de är vanliga eller inte. Om de dessutom är ovanliga kan de snabbt nå mycket höga priser. Dock brukar marknadens fokus skifta över tiden, och det som är eftertraktat idag kan vara ointressant i morgon. Det bästa är nog att samla efter eget huvud, utan att lägga alltför stor vikt vid "värdet". Om man har tur så har man placerat sina pengar så att man i alla fall fått täckning för inflationen - om inte så har man i alla fall haft roligt och även förhoppningsvis lärt sig en hel del om historia m.m. Att på kort sikt försöka tjäna några stora pengar på att samla mynt är nog dömt att misslyckas för de allra flesta.

Dock - förakta inte värderingsböckerna, utan använd dem i stället med förnuft och ta prisuppgifterna med en nypa salt. Om något speciellt område roar dig - studera i stället auktionskataloger och där erhållna priser. För lite egen statistik, och ni kommer att upptäcka många märkliga ting - kunskap som ni kan ha användning för vid inköp och försäljning.

Var träffar man likasinnade?

För att i längden ha roligt som myntsamlare fordras att man träffar likasinnade. Då kan man diskutera sina förvärv, göra byten och andra affärer, "avundas" någon annans fina samling, och i största allmänhet ha det trevligt. Det viktigaste är dock kanske att man på detta sätt lär sig en massa om vilka mynt som finns på samlarmarknaden, hur vanliga de är, vilka kvalitéer de oftast förekommer i, vad de brukar kosta, var man kan få tag i dem etc. Om man väljer att gå med i någon myntklubb så brukar det också anordnas föredrag, auktioner, bytesaftnar och andra aktiviteter.

Det finns ett ganska stort antal föreningar i Sverige. Några återfinns anslutna till Svenska Numismatiska Föreningen andra åter är helt fristående. Alla numismatiskt intresserade, oavsett var man bor, är emellertid välkomna i Svenska Numismatiska Föreningen. På vissa platser i landet kan detta vara enda alternativet.

Att besöka mynthandlare och myntauktioner är även det mycket lärorik. Dessutom är offentliga auktioner ofta ett ganska trevligt socialt arrangemang. Såväl försnack, taktik under själva auktionen, samt eftersnacket är mycket givande. Även om man inte får några mynt så skapar man kontakter och bygger upp sitt kunnande.

Hur får man en intressant samling utan att det kostar en förmögenhet?

Det är få förunnat att bygga upp riktigt stora och dyrbara samlingar. Men en samling behöver inte vara vare sig stor eller dyrbar för att vara numismatiskt och historiskt intressant. Endast den egna fantasin sätter egentligen begränsningarna. Dock kan det vara lämpligt att undvika årtalssamlande av moderna mynt, och i stället satsa på en typsamling. När man så småningom börjar lära sig detta med mynt brukar det alltid vara någon speciell del av mynthistorien som fascinerar lite extra. En specialsamling inom ett område som kanske länge varit försummat av andra samlare kan ge stor behållning - på sikt blir man kanske t.o.m. lite av "expert".

Titta gärna också utanför Sverige. Det är faktiskt möjligt att bygga upp en mycket fin samling av t.ex. antika mynt (romerska, grekiska och keltiska), utan att det behöver kosta speciellt mycket. Detta gäller naturligtvis bara om man inte har extrema kvalitetskrav. Det är dock lämpligt att man inte samlar alltför slitna eller skadade mynt. Generellt sett så kan ett mynt i kvalité 1+ vara mycket tilltalade, i alla fall när det gäller äldre mynt. Våga lita på ditt eget omdöme, och se till objektets helhetsintryck.

Några tips om möjliga samlarområden kan bli: Ett land, en myntort eller annat geografiskt avgränsat område, en tidsperiod, ett mynt från varje regent, ett från varje myntort. Man kan om man så önskar även begränsa sig till mynt av någon speciell valör, metall eller utformning. Även s.k. motivsamlande förekommer. T.ex. skeppsmotiv, djur, kända historiska personligheter etc. Våga vara annorlunda i ditt samlande!

Till sist några ord om kunskap och litteratur

För den som blir "biten" av detta ämne väntar många trevliga, lärorika och spännande timmar. Både hemma på den egna kammaren, studerande den egna samlingen, och i umgänget med likasinnade. Hur mycket utbyte man får av sitt samlande beror till mycket stor del på hur mycket man lär sig om sin samling, de enskilda objekten som ingår i den, och den historiska, politiska och ekonomiska bakgrunden. Man kan aldrig nog poängtera betydelsen av referenslitteratur och kunskapsinhämtande. Avsätt gärna ett visst belopp ur er årliga "samlarbudget" till litteratur. Det kommer att betala sig mångfalt - ibland även ekonomiskt!

Lämpliga böcker för nybörjaren

Introduktion till mynt och myntsamlande

    Lagerqvist, L. O. och Nathorst-Böös, E. Känn ditt land: Nr 17. Svenska pengar.
    Svenska Turistföreningens orienteringsserie. 1984.

    Myntningen i Sverige 995-1995. Numismatiska Meddelanden XL. 1995.

    Schenkmanis, U. och Wiséhn, I. Att samla Mynt. 1995.

    Tingström, B. Svensk Numismatisk Uppslagsbok. 1972.

Tidningar och tidskrifter

    Mynttidningen. Utkom 1994-97. Utgavs av Myntmästaren, Göteborg.

    Svensk Numismatisk Tidskrift (f.d. Myntkontakt). Utkommer sedan 1972.
    Sedan 1977 organ för Svenska Numismatiska Föreningen.

    Numismatiskt Forum. Utkom 1996-2001. Utgavs av Jimmy Häggqvist och
    Håkan Andersson.

Värderingsböcker

    Ahlström, B., Almer, Y., och Hemmingsson, B. Sveriges Mynt 1521-1977. 1976.

    Tonkin, A. Myntboken 2005 (995-2005) och 2006 (1521-2006).

 

För anvisningar om litteratur om sedlar, medaljer, polletter m.m., samt mera litteratur om mynt, se numismatisk litteratur.



          Senast uppdaterad 2017-06-22           Copyright © 1996-2017           Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 33 Stockholm           tel 08 - 667 55 98