In English   I   Webbkarta   I   Om webbplatsen

2013-09-15

 


Penningar 1364 - 1520


Av Kjell Holmberg


Om du vill se listan med referenslitteratur. Klicka  här >>

För att på ett bra sätt kunna tillgodogöra sig framställningen nedan rekommenderas att man har tillgång till Brita Malmers Den senmedeltida penningen i Sverige.


Senmedeltida penningar

Under Albrekt av Mecklenburg (1364-1389) introduceras närmast högre nominal i det svenska medeltida myntsystemet, nämligen örtugen. Denna kommer successivt att ersätta penningen som det viktigaste myntet under det kommande seklet. Men parallellt med örtugsmyntningen fortsätter man naturligtvis att utge penningar i form av brakeater. Penningarnas principiella utseende standardiseras under denna period, vilket ger upphov till vissa utmaningar beträffande dateringen av dessa. Och en relativt säker attribuering till specifika myntherrar låter sig endast göras för en del av dessa mynt, medan andra endast kan dateras på ett decennium när, eller så. Jag har därför valt att här ha en sammanhållen beskrivning av penningmyntningen under den senare delen av medeltiden. Då dessa mynt också är lite knepiga för den oinvigde att bestämma korrekt, så är denna del av min sajt rikligare illustrerad än de övriga. Jag vill dock tydligt poängtera att det naturligtvis finns fler varianter av dessa penningar än de som illustreras nedan.

"Bibeln" för den som intresserar sig för dessa anspråkslösa med högintressanta präglingar är Brita Malmers år 1980 utgivna Den senmedeltida penningen i Sverige. Även om några senare studier publicerats, bl.a. av Holmberg, som kompletterar Malmers framställning, så är Malmers bok fortfarande helt oumbärlig. Det Malmer gjorde var att utifrån fyndens sammansättning och med stöd av haltanalyser klargöra den övergripande kronologin för dessa mynt. En verkligt imponerande forskningsinsats!

De senmedeltida penningarna är av följande typer:



Utöver dessa finns två ytterst sällsynta präglingar som inte kommer att behandlas nedan:

(För en (aningen) mera uttömmande beskrivning av historiskt kontext till myntningen under denna period hänvisas till motsvarande avsnitt om örtugarna.)



"Preludium"

Penningarna med krönta bokstäver introduceras under Albrekt, men för penningarna med krönt huvud finns en förhistoria som också behöver behandlas kort här.

Att avbilda myntherren, normalt kungen, på mynt är ju en tradition som i Sverige börjar med Olof Skötkonung, och fortfarande gäller. Under tidig medeltid finns ett flertal brakteatpräglingar från Knut Eriksson och framåt med detta motiv. Ett fåtal med inskrift, men de flesta anonyma, och rent generellt med ett högst varierat utförande. Under senare delen av Erik Erikssons andra regeringsperiod introduceras emellertid en penning som kom att utgöra prototypen till den senmendeltida penningmyntningen i Stockholm. Myntet, som är extremt sällsynt, har i Lagerqvists referensverk benämningen LL XV:2. Endast runt tio exemplar har bevarats till våra dagar. Efterföljande regent, kung Valdemar, låter dock utmynta ett principiellt likartat mynt i mycket stor volym (LL XVII:1-2). År 1275 avbryts denna myntning, och under Magnus ladulås normeras penningarnas motiv, varvid samtliga får bokstaven M som centralmotiv. Runt 1290 övergår man sedan till att prägla tvåsidiga penningar. Några olika typer avlöser varandra fram till 1354, då man åter börjar prägla brakteater. Runt 1360 återupplivar så Magnus Eriksson brakteatpenningen med krönt huvud. Brita Malmer benämner denna grupp KrHÄIa-d (i Lagerqvist återfinns den som LL XXXII:1a och XXXII:8), och Malmer daterar den till tidigt 1300-tal. Den allmänna uppfattningen numera är dock att detta mynt skall dateras till ca 1360. Och därmed så är vi också framme vid den penningmyntning som denna text egentligen skall fokusera på!

Bilden nedan föreställer, från vänster till höger, penningar med krönt huvud från Erik Eriksson, Valdemar (två ex) och Magnus Eriksson.

krh-1.jpg



Albrekt av Mecklenburg (1364-1389) och Margareta (1389-1396)

Albrekt introducerar som nämnts ovan örtugen som mynt ca 1370. Han låter prägla sådana i Stockholm, Söderköping och Kalmar, och parallellt med denna myntning slås också penningar i form av brakteater. Dessa penningar är av typerna krönt huvud (Stockholm), krönt S (Söderköping) och krönt E (Kalmar). Vidare präglas penningar med krönt A i Västerås. En ytterst sällsynt prägling med krönt L kan vara den sista dödsryckningen för den medeltida Lödösemyntningen.

Man bör speciellt notera den väl utförda Stockholmspenningen med tudelat skägg. Från samtida bilder på kung Albrekt vet vi att han faktiskt hade just ett sådant. Så även om kungabilden kanske inte skall betraktas som en porträttlik bild av kungen, så är det definitivt inte heller en rent symbolisk framställning av kungamakten.

Penningarna från Kalmar är ytterst sällsynta, medan de övriga (Stockholm, Söderköping och Västerås) är vanliga. Söderköpingspenningarnas centralbokstav varierar ganska mycket i sitt utförande men alla har en bred krona, som ibland sträcker sig ut över den släta randen. På en ansenlig del av dessa finns även en liten ring som bitecken uppe t.v. om S. Västeråspenningarna har ett väl utfört krönt uncialt A som centralmotiv. Bitecken saknas på dessa.

Inga mynt, varken örtugar eller penningar, kan med säkerhet föras till drottning Margareta, men samtida skriftliga källor verkar stödja tesen att myntning kan ha pågått. Jag tackar Bengt Hemmingsson för denna uppgift. Det handlar i så fall sannolikt om penningar från Stockholm.

Det är alltså f.n. inte möjligt att identifiera några sådana Margareta-penningar, men om de existerar så bör de sökas bland de mynt som förts till Albrekt. Hypotetiskt kanske myntet längst till höger nedan? Detta porträtt uppvisar vissa likheter med den alabasteravbildning av Margareta som återfinns på hennes sarkofag i Roskilde domkyrka. Detta förblir dock tills vidare en ren spekulation från min sida.

krh-2a.jpg

krh-2b.jpg



Erik av Pommern (1396-1439)

Erik av Pommern präglar mynt i Stockholm, Västerås och Åbo. Från alla dessa myntorter finns örtugar bevarade. I Åbo präglas dessutom en säregen myntnominal som numera benämns Abo. I äldre litteratur brukar dessa benämnas "liten örtug", "6-penning", "4-penning", eller "sterling". Finvikten för alla tre typerna av Abo är dock likartad, och svarar mot 6 penningar. Stockholmsörtugarna är mycket vanliga, Västeråsörtugarna sällsynta, och Åbomynten rara.

Även penningar slogs i samtliga dessa städer. Från Åbo finns en extremt sällsynt typ med okrönt A inom slät ring. I Stockholm präglades penningar med krönt huvud. Dessa är dock betydligt sällsyntare än motsvarande präglingar från Albrekt. Utförandet är grövre och rent konstnärligt undermåligt. Här kan man nog inte spåra några som helst ambitioner att återge myntherrens drag. Det krönta framåtvända huvudet är endast en symbol för kungamakten.

Penningarna från Västerås är av typen med krönt A inom slät ring. Samtliga har ringar som bitecken. Västeråspenningarna är mycket sällsynta, och ofta i dåligt skick.

krh-3.jpg



Kristoffer av Bayern (1441-1448)

Unionskungen Kristoffer av Bayern präglar örtugar i Stockholm och Åbo. Åbo-örtugarna är ytterst sällsynta, och man har använt endast en åtsides- och en frånsidesstamp. Åbo-myntningen är alltså kortlivad och av extraordinär karaktär. Inga penningar kan f.n. föras till Åbo, och troligen var myntverket där inaktivt under perioden 1441-48 − bortsett från den nyss nämnda minimala emissionen av örtugar.

Stockholms myntverk var å andra sidan mycket produktivt under denna period. Kristoffers örtugar är ganska vanliga, och myntningsvolymen var ansenlig - mätt både i antal använda stampar och i antal bevarade mynt. Även penningar präglades, och liksom under de föregående regenterna rör det sig om penningar med krönt huvud inom slät ring. Och i likhet med Erik av Pommerns penningar är de ganska grovt och klumpigt utförda.

Då Kristoffers tid som svensk kung är ganska kort föreligger naturligtvis en viss osäkerhet avseende exakt vilka penningar som slogs av honom. Bästa kandidaterna är de som Brita Malmer daterar till 1430- och 40-talen. Detta sagt med reservation för att några av dessa kan ha slagits av Erik. Men då den senare delen av Eriks period som kung var politiskt orolig med Engelbrekts uppror mm, så är det inte orimligt att anta att myntningen då tidvis låg nere, eller t.o.m. hade upphört redan i början av 1430-talet. Nedan avbildade penningar är hur som helst troligen utgivna av Kristoffer.

krh-4.jpg



Perioden 1448-1470 (Karl Knutsson Bonde, Kristian I, och "Interregnum")

Den politiskt oroliga perioden 1448-1470 erbjuder vissa utmaningar när det gäller att attribuera de anonyma penningarna till respektive myntherre. I synnerhet gäller detta Stockholmspenningarna.

Makten skiftar snabbt under denna period!

1448-1457: Karl Knutsson Bonde, svensk kung.

1457-1463: Kristian I, unionskung. Karl i exil i Danzig.

1464-1465: Karl Knutsson Bonde, svensk kung igen!

1465-1467: "Interregnum" (tre olika riksföreståndare!). Karl i exil i Finland.

1467-1470: Karl Knutsson Bonde, svensk kung för tredje gången!

Malmer daterar ett antal penningtyper till "mitten av 1400-talet". När det gäller penningar med krönt S, så vet vi att Karl Knutsson återstartar myntverket i Söderköping 1453, så ett antal sällsynta eller t.o.m. rara penningar med krönt S kan med stor säkerhet föras till tiden efter 1453 och Karl Knutsson. Denne låter f.ö. också slå örtugar i samma stad. Även myntverket i Åbo öppnas 1453, och en omfattande örtugsmyntning påbörjas. Nyare forskning visar att Karls örtugar kan dateras dels till 1453-1457, men att myntningen återupptogs 1464 och troligen fortsatte även under Karls exil i Finland 1465-67. En mindre grupp med penningar med krönt A har nyligen förslagits vara slagna i Åbo av Karl Knutsson.

När det gäller Kristian I och "Interregnum", så finns örtugar bevarade − men endast från Stockholm. Och ett rimligt antagande är att endast Stockholms myntverk brukades under dessa perioder. Högst troligt präglades även penningar i Stockholm, men p.g.a. perioderna korthet så kan dessa inte säkert identifieras i materialet. Möjligen präglades dock endast örtugar under Interregnum 1465-67, och inga penningar.

Men det finns som sagt ett par grupper Stockholmspenningar som Malmer daterar till mitten av 1400-talet, och bland dessa finns några typer som är väl utförda med ett ganska stort ansikte och med ett svallande hår. Man kan helt enkelt inte låta bli att associera med den lilla trästatyetten utförd av mästaren Bernt Notke som förvaras i Gripsholms slott förställande Karl Knutsson, samtida och troligen högst porträttlik. Troligen har myntgravören alltså här eftersträvat en viss porträttlikhet.

Så nedan avbildas Stockholmspenningar från Karl Knutsson (med reservation att någon typ möjligen kan vara slagen av Kristian I). Penningarna med krönt S och krönt A kan däremot tämligen säkert föras till Karls myntverk i Söderköping och Åbo.

Åbopenningarna kan vara värda en kommentar, då de är förvillande lika de penningar som slogs i Västerås av Sten Sture d.ä. Karl penningar är 5-lödiga, tills skillnad mot herr Stens som är 4-lödiga. Detta är dock inget som man kan fastställa utan avancerad teknisk analysutrustning. Men Karls Åbo-penningar har en krona med inåtbuktande (konkav) sidokontur som oftast är starkt utsvängd upptill. Sten Stures Västeråspenningar har en krona med rak sidokontur. Karl Åbopenningar har alltid 6-uddiga stjärnor som bitecken, medan Stens Stures Västeråspenningar har 5-bladiga rosor. Att säkert särskilja dessa två olika slags bitecken låter sig dock endast göras på välbevarade exemplar. Kronans utförande är i de flesta fall betydligt lättare att klassificera.

När det gäller Söderköpingspenningarna så är typen med litet S knappast möjlig att förväxla med Albrekts. De ytterst sällsynta penningarna med stort S som förs till Karl kan särskiljas från Albrekts på utförandet av centralbokstaven, men också på den mycket lilla kronan som är av av samma typ som på penningen med det lilla S'et. Notera även bitecknet på penningarna med stort S: en ring eller (ytterst sällsynt) kors.

Tycker du att denna beskrivning är komplex och innehåller en hel del öppna frågeställningar? Exakt så är det!

krh-5a.jpg

krh-5b.jpg



Sten Sture den äldre (riksföreståndare 1470-1497)

(Han var riksföreståndare 1501-1503 också, men det behandlas i nästa avsnitt.)

I avsaknad av kung efter Karl Knutssons död 1470 innehar Sten Sture den äldre som riksföreståndare den högsta exekutiva makten under perioden 1470-1503, med undantag av åren 1497-1501, då Sverige regeras av unionskungen Hans.

Sten Sture låter prägla mynt, örtugar och halvörtugar, i Stockholm och Västerås. Dessa utges i nationalhelgonet Erik den heliges namn − SANCTVS ERICVS. De ytterst sällsynta Åboörtugarna och halvörtugarna i Sankt Henriks namn, som tidigare attribuerats till denna period, är slagna på 1520-talet, och har alltså inget med den medeltida myntningen före Gustaf Vasa att göra. Vi beöver alltså endast beakta två myntorter för denna period − Stockholm och Västerås.

Och från båda myntorterna finns penningar bevarade som med hög säkerhet kan dateras till Sten Stures första period som riksföreståndare. Stockholmspenningarna känns lätt igen på sitt eleganta och mycket karaktäristiska utförande. Viss förväxlingsrisk finns med Erik av Pommerns och Kristoffer av Bayerns penningar, men Sten Stures mynt är normalt bättre och mera elegant graverade. Notera att det "krönta huvudet" inte har en krona som huvudbonad, utan en mössliknande huvudprydnad!

Västeråspenningarna har ett krönt A omgivet av två 5-bladiga rosor. Dessa bitecken är ofta otydliga och svåra att skilja från de 6-uddiga stjärnor som används som bitecken på Karl Knutssons Åbopenningar. Kronans utförande är oftast ett bättre kriterium när det gäller att skilja dessa penningar åt. Se mera detaljerad beskrivning av dessa skillnader under "Karl Knutsson" ovan.

krh-6.jpg



Hans (kung 1497-1501) och efterföljande riksföreståndare t.o.m. 1520.

År 1497 får Sverige åter en unionskung − Hans av Oldenburg. Denne avsätts dock redan 1501, och Sverige regeras sedan av riksföreståndare fram till 1520. (Lite mera om denna politiskt turbulenta tid återfinns i beskrivningen av örtugsmyntningen under samma period.)

Makthavarna under denna period är:

1497-1501: Hans av Oldenburg. Unionskung.

1501-1503: Sten Sture den äldre. Riksföreståndare.

1503-1512: Svante Nilsson: Riksföreståndare.

1512-1520: Sten Sture den yngre. Riksföreståndare.

Under Sten Sture den äldres första period som riksföreståndare, 1470-1497, introduceras halvörtugen och denna blir ganska snabbt den dominerande myntnominalen. Visst slås även örtugar och penningar, men volymen av dessa nominaler minskar kraftigt när vi närmar oss slutet på 1400-talet.

Sten Sture den äldre slår som tidigare nämnts 4-lödiga (silverhalt 25%) penningar i Stockholm och Västerås. Dessa kan identifieras som Malmer KrHYIII (LL XXXII:6) och KrAYIIa (med rosor). Men Malmer identifierar också några mycket sällsynta eller ytterst rara typer som är yngre. En 4-lödig typ med krönt huvud, KrHYIV, daterar Malmer till slutet av 1400-talet och en endast 3-lödig typ, KrHYV, till början av 1500-talet. Likaledes finns det en 3-lödig penning med krönt A, Malmer KrAYVb, som bör ges samma datering.

De 3-lödiga penningarna är alla ytterst sällsynta, och torde kunna dateras till Svante Nilsson. Den 4-lödiga KrHYIV uppträder i fynden först en bit in på 1500-talet. Denna penning är väl utförd och skiljer sig från Sten Sture d.ä. penningar avseende huvudbonaden, som på KrHYIV är en krona. Detta gör att det är mycket frestande att attribuera denna till kung Hans. Rent hypotetiskt kan de två varianterna av KrAYV också fördelas på Hans (KrAYVa) och Svante Nilsson (KrAYVb), men resonemanget kring detta ligger utanför ramen för denna framställning.

Penningmyntningen under Svante Nilsson var alltså mycket begränsad, och naturligtvis frågar man sig om det då finns några penningar som kan föras till Sten Sture den yngre? Och svaret är troligen att så inte är fallet. I den enorma myntskatt som hittades 1972 i Västerås, och som bestod av drygt 16000 mynt, och som var nerlagd ca år 1520, saknades penningar helt. Detta kan bara tolkas som att penningen vid denna tidpunkt hade helt försvunnit ur cirkulation. Myntningen av penningar bör alltså helt ha upphört många år före 1520.

Nedan avbildas ett ex av en Stockholmspenning av typen Malmer KrHYIV (LL XXXII:11), som alltså bör vara slagen av kung Hans.

krh-7.jpg



Alla fotografier är av författaren.




Dokumenthistorik

2013-09-15   kopierat från Gorgons hemsida



          Senast uppdaterad 2017-10-19           Copyright © 1996-2017           Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 33 Stockholm           tel 08 - 667 55 98