In English   I   Webbkarta   I   Om webbplatsen

2014-03-03

 

Korsfararna och deras mynt

Av Lennart Castenhag


Kallelsen i Clermont

År 1095 höll påven Urban II ett tal till församlingen där han uppmanade till befrielse av det Heliga Landet som ockuperats av, som han sade, "Satans lakejer". Detta påvliga utspel brukar kallas "Kallelsen i Clermont."

Aldrig kunde han väl tro att han skulle bli bönhörd på det vis som historien skulle komma att utvisa. Både fattiga och rika ställde upp i fälttåget som Kristi soldater. Från slutet av 1090-talet till slutet av 1200-talet genomfördes nio korståg[1].

När korsfararna tagit kontroll över ett område bildades en korsfararstat för en tid tills "de otrogna" lyckades kasta ut korsfararna och återta kontrollen. Exempel på sådana korsfararstater var grevskapet Edessa, furstendömet Antiochia, grevskapet Tripoli och kungariket Jerusalem. Dessa och några ytterligare korsfararstatet gav ut sina egna mynt vilket är ett mycket intressant samlarområde.

Det fjärde korståget

Till det fjärde korståget sällade sig många franska ädlingar. Det började som en planerad expedition till Egypten men urartade i en intervention i ett bysantinskt inbördeskrig. Korsfararna tog vägen utmed dalmatiska kusten och återerövrade den venetianska staden Zara som ungrarna tidigare lagt beslag på. Den landsflyktige bysantinske prinsen kom dem därefter till mötes och bad om hjälp med att erövra Konstantinopel för att återinsätta sig själv och sin far på tronen. En stor belöning skulle utbetalas om de lyckades. Korsfararna rensade upp i Konstantinopel och prinsen installerades som kejsar Alexios IV.


Länderna kring Adriatiska havet omkring år 1200.

Vid den här tiden hade nordbor tagit värvning i Väringagardet i Konstantinopel. Dessa nordbor kämpade mot fransmännen för att försvara staden. Händelsen finns nedtecknad i en krönika författad av en av korsfararna, Geoffroi de Villehardouin (1160-1212). Namnet Villehardouin kommer nämnas ett flertal gånger nedan.

I samband med att den utlovade belöningen till korsfararna skulle utbetalas, tändes grekernas vrede och Alexios mördades i januari 1204 av sitt eget folk. Den nytillträdde kejsaren Alexios V vägrade betala vilket resulterade i att korsfararna förklarade krig mot Konstantinopel.

Det Latinska kejsardömet

I april 1204 föll Konstantinopel i västerlänningarnas händer och staden plundrades på sina dyrbarheter. Greve Balduin av Flandern kröntes till kejsare för det Latinska kejsardömet och befolkningen underkuvades i det f.d. Östromerska riket. Landet delades upp mellan Venedig och fransmännen i ett antal korsfararstater. En av dessa stater var Achaia som omfattade större delen av Peloponnesos. Grundaren av Achaia som korsfararstat var Wilhelm I av Champlitte som efter några år lämnade över styret till ätten Villehardouin från Champagne.

Under de årtionden som följde återtog bysantinarna undan för undan sitt ockuperade land och år 1261 återtogs även Konstantinopel. Därmed var det slut på det Latinska kejsardömet, men en av dess korsfararstater fortfor att bestå − furstendömet Achaia.


Det Latinska kejsardömet 1204-1261



Vidstående bild visar en detalj från ett av Achaias korsfararmynt. Kan den tolkas som en korsfararsymbol?

Det lilla korset (ett kors inom den inre pärlringen) har visserligen varit ett vanligt bildmotiv på mynt ända sedan Carolingernas tid på 700-talet, men här tycks symbolen ha anpassats något för det "ärorika uppdraget".

     


Furstendömet Achaia

Achaias furste från och med 1246 hette Vilhelm II av Villehardouin[2]. I stridigheter med Nicaea tillfångatogs han men släpptes i samband med att det Latinska kejsardömet kollapsade 1261. Under den tid som han satt i fångenskap hade Karl I[3] lagt beslag på furstendömet Achaia och inkorporerat det i sitt kungarike - Sicilien. När Vilhelm II släpptes ur sin fångenskap fick han finna sig i att vara Karls marionett.

1278 dog Wilhelm II varvid den sicilianske kungen själv tog hand om det direkta styret av Achaia. Efter hans död blev det sonen Karl II[4] av Sicilien som kunde kalla sig Achaias furste.

Klicka på bilden för större format

Denier, 1278-1285, Karl I av Anjou, Clarentza
16,4 x 18,8 mm   0,755 gram
I omskriften står visserligen Clarentza,
men det är inte alls säkert att detta är myntorten.

Furstinnan Isabella

Isabella av Villehardouin hade fötts ca 1263 som äldsta dotter till Vilhelm II och Anna av Epirus. 1287 gifte hon sig med Florent av Hainut. Karl II fann det lämpligt att överlåta styret av Achaia på det nygifta paret som hade installerat sig på slottet i hamnstaden Clarentza. Efter något år föddes dottern Mathilda.

Klicka på bilden för större format

Billon Denier, 1297-1301, Isabella av Villehardouin, Clarentza
17 x 19 mm   0,855 gram

På 1290-talet hamnade Achaia i konflikt med bysantinarna och Florent dödades i en strid 1298. Efter ett tag gifte Isabella om sig med Filip av Savojen, men på grund av sin auktoritära stil kom Filip i konflikt med Achaias befolkning. Karl II fann det lämpligt att avsätta fursteparet för att istället installera sin son, Filip av Taranto, på Achaias tron år 1307[5].

Klicka på bilden för större format

Billon Denier, 1307-1313, Philip av Taranto, Clarentza
19 mm   0,770 gram
I omskriften står visserligen Clarentza,
men det är inte alls säkert att detta är myntorten.

Efter att ha blivit avsatt som Achaias furstinna på grund av sin mans olämpliga attityd, separerade Isabella från Filip av Savojen och bosatte sig i Hainut (den ort från vilken hennes exmake kom ifrån). Hon gick ur tiden år 1312.

Efter Isabella de Villehardouins död 1312 gjorde Ferdinand av Mallorca anspråk på furstendömet Achaia. Han var gift med dottern till Margareta av Villehardouin (Margareta var en yngre syster till Isabella). Filip I av Taranto ansåg dock att Isabellas dotter Mathilda vore en lämpligare furstinna på Achaia. Mathilda ingick därför resonemangsäktenskap med Ludvig av Burgund år 1313 och Filip I överlämnade styret av Achaia på paret.

Ferdinand av Mallorca vägrade ge upp Achaia så han ockuperade området. I en strid 1316 dödades han av Ludvig som själv ådrog sig skador och dog. Mathilda blev därmed änka blott 23 år gammal − ensam satt att styra Achaia[6].

Klicka på bilden för större format

Denier, 1316-1318, Mathilda de Villehardouin, Clarentza
19 mm   0,790 gram

År 1318 dyker Johan upp på scenen. Han var hertig av Durazzo (kallas ofta Johan av Gravina), och han var son till Karl II av Neapel. Han ansåg sig vara ett lämpligt parti för Mathilda. Tillsammans skulle de bli ett perfekt furstepar på Achaia. Men hans frieri hade föga framgång så han kidnappade Mathilda och tvingade henne till äktenskap. Det blev ingen lycklig tid för fursteparet. Mathilda vägrade att ge sin man någon avkomma, så efter fem år tröttnade han på henne och försköt henne.

Klicka på bilden för större format

Denier, 1318-1333, Johan av Durazzo, Clarentza
18 mm   0,950 gram


Mathilda gifte om sig med Hugh de La Palice och avreste till Aversa där hon dog 1331. Den gren av ätten Villehardouin som hade satt sig som härskare över Achaia var därmed utslocknad. Furstendömet gick därefter skiftande öden till mötes för att till sist bli en del av det Bysantinska riket.



Sigill för Isabella Villehardouin.
Källa: Internet.

Den som besöker Clarentza idag kan se ruinerna efter Isabellas slott.


Fotografier och grafik av författaren.

Referens: Metcalf, DM, Coinage of the Crusades and the Latin East, 2nd Edition, 1995.


Fotnoter


[1] Främst var det fransmän, engelsmän och tyskar som drog ut i korstågen, men även nordmännen deltog. Några svenska namn finns inte med i de skriftliga källorna, men det kan bero på att svenskarna ingick i danska eller norska grupper. I sin bok, Gud vill det, nordiska korsfarare under medeltiden, anser Dick Harrison det sannolikt att svenskar deltog i korstågen, så handlingen kring romanhjälten Arn Magnusson har därför viss trovärdighet.

[2] Hans far, Geoffroi I de Villehardouin, blev den andre härskaren över korsfararstaten Achaia. Denne Geoffroi hade en farbror som också hette Geoffroi de Villehardouin. Det var han som var författare till krönikan om slaget om Konstantinopel. Se släktträd nedan för ätten Villehardouin.



[3] Karl I av Neapel, av ätten Anjou (f.1226, d.1285). Achaias furste 1278-85.

[4] Karl II av Neapel, även kallad "Karl den halte" (f.1246, d.1309). Achaias furste 1285-89, av ätten Anjou, son till Karl I. Han efterträddes av Isabella, dvs hon blev Achaias furtinna 1289.

[5] Filip av Taranto (f.1278, d.1331). Achaias furste 1307-13.

[6] Mathilda av Achaia (f.1293, d.1331). Achaias furstinna 1313-18.




Dokumenthistorik
2014-11-22 En liten korrigering. Karl I av Neapel blev Achaias furste 1278.
2014-03-03 Kompletterat med mynt från Mathilda de Villehardouin och
Johan av Durazzo. Kompletterat med en avslutande text.
2013-11-16 Dokumentet skapat.




          Senast uppdaterad 2017-10-19           Copyright © 1996-2017           Svenska Numismatiska Föreningen, Banergatan 17 nb, 115 33 Stockholm           tel 08 - 667 55 98